+menu-

header image

Lisa Pelling: I migrationens tid. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Lisa Pelling (foto dagens arena)LISA PELLING (f 1973) är fil. dr. i statsvetenskap specialiserad på migrationsfrågor och utredningschef på tankesmedjan Arena Idé. Hon har tidigare varit politiskt sakkunnig på Utrikesdepartementet och programchef på tankesmedjan Global Utmaning. Här skriver Lisa om ”I migrationens tid”:

När detta skrivs, tidig höst 2015, upplever världen de mest omfattande flyktingrörelserna på sjuttio år. Inte under någon tidpunkt sedan andra världskriget har så här många människor varit på flykt. Enligt FN:s flyktingkommissarie befann sig sextio miljoner människor på flykt förra året. Två tredjedelar av dem hade fördrivits från sina hem i sitt eget land, och tjugo miljoner är internationella flyktingar under UNHCR:s mandat. Av dem befinner sig de allra flesta – två tredjedelar – i låg- och medelinkomstländer. År 2014 var det endast en bråkdel som var asylsökande: knappt två miljoner (UNHCR 2015). Syrien är ett tydligt exempel: åtta miljoner syrier befann sig på flykt inom landet, fyra miljoner människor hade flytt från Syrien. De allra flesta av dem till grannländerna, över en miljon bara till Libanon, drygt två miljoner till Turkiet. Detta ska sättas i relation till de 120 000 syrier som sökte asyl i EU under 2014.

Totalt ansökte 625 000 människor om asyl i något av EU:s 28 medlemsländer under 2014. Det är färre än de 672 000 som sökte asyl i EU 1992, då EU hade femton medlemsländer.

EU har idag 507 miljoner invånare. Om vi var en ö med tusen personer, skulle vi då kunna ta emot en flykting som kom i en gummibåt? Det var den magnituden det handlade om 2014. Under 2015 kommer antalet asylsökande som tar sig till EU att bli högre, förmodligen mer än dubbelt så högt. Men antalet kommer ändå att vara litet i relation till att EU har en befolkning på en halv miljard.

Detta är den så kallade flyktingkrisens magnitud: den är alltså inte särskilt stor. Antalet flyktingar är inte stort i jämförelse med EU:s befolkning, och kostnaderna för att ta emot dem är små i relation till storleken på våra ekonomier och resurser. Enligt beräkningar från den tyska regeringen skulle det kosta 12,5 miljarder euro att ta emot en miljon flyktingar i Tyskland.1 Samtidigt är kostnaderna för skatteflykt inom EU svindlande 1 000 miljarder euro om året.

Det som är avgörande är en helt annan magnitud: storleken på vår medmänsklighet och vår beslutsamhet att omsätta den i praktiken. Det största antalet flyktingar sedan andra världskriget – och ändå är flyktingarnas antal litet jämfört med det totala antalet migranter. FN:s statistikenhet skrev nyligen upp sin beräkning av antalet internationella migranter i världen: det finns numera 250 miljoner internationella migranter. Om migranterna skulle utgöra en stat skulle det vara världens femte största land. Större än Brasilien. Till det kommer ungefär 730 miljoner interna migranter, det vill säga människor som migrerat inom sitt eget land. Totalt knappt en miljard migranter, eller nästan var sjunde invånare på jorden.

Migration är alltså mycket mer än flyktingar. De flesta av världens migranter har migrerat av andra skäl: för att arbeta, för att studera, för att bilda familj. De olika kategorierna täcks av olika internationella och nationella konventioner, normer och regelverk. Tidigare användes begreppet mixed migration för att beskriva hur olika typer av migranter ofta tar samma rutter och korsar gränser tillsammans, bokstavligt talat i samma båt. Idag är en utmaning att migranter allt oftare har mixed motivations. Syrier som tar sig till Europa är på flykt undan kriget i Syrien, men har kanske lämnat flyktinglägren i Turkiet eller Libanon för att kunna jobba, kanske läsa klart på universitetet och skapa drägliga livsvillkor för sig själva och sina familjer.

Europeiska arbetsgivare – både privata och offentliga –kommer att efterfråga arbetskraft från länder utanför EU. Här finns ett val att göra. Antingen öppnar vi lagliga vägar in i EU, och ger arbetskraftsmigranter möjlighet att resa tryggt och lagligt. Lagliga arbetskraftsmigranter har på plats förutsättningar att förhandla till sig vettiga villkor och rimliga löner, att integrera sig i den reguljära ekonomin. På samma sätt måste de ha möjlighet att så småningom bli medborgare.

Om de migranter som efterfrågas istället tvingas ta sig över höga murar, och på plats i EU erbjuds tillfälliga uppehållstillstånd eller inga tillstånd alls, kommer migranterna inte nödvändigtvis att vara färre, men mycket mer sårbara för exploatering.

Särskilt brännande blir frågor om arbetskraftsmigration längs med gränsen mellan EU och Afrika. FN räknar med att Afrikas befolkning kommer att fördubblas till drygt två miljarder invånare före 2050, samtidigt som EU:s befolkning kommer att stagnera kring ca 500 miljoner invånare. Det här kommer att ge upphov till migration inom Afrika, inte minst till tillväxtområden i Sydafrika och Nigeria, men också till Europa. Våra båda kontinenter måste formulera en politik för att hantera de migrationsströmmar som kommer att gå från den unga afrikanska kontinenten till det allt mer åldrande Europa. Ska vi möta den med murar och taggtråd, eller med lagliga vägar?

I takt med att antalet migranter har ökat, har frågor som rör migration och migranter ökat i betydelse. Denna text är ett försök att beskriva hur en socialdemokratisk utrikespolitik för migrationens tidsålder kan se ut. Jag argumenterar här för att en sådan politik ska sträva efter att bejaka mänsklig rörlighet, stärka migrationens bidrag till utveckling och fattigdomsbekämpning, och ha ett särskilt fokus på att skydda migranters rättigheter.

Utgångspunkten för en sådan politik bör inte enbart vara migrationens magnitud: att allt fler människor är i rörelse, utan framförallt de enorma möjligheter till utveckling och ökat välstånd som migrationen har potential att skapa.

Sverige är ett av de EU-länder som har tagit och tar störst ansvar för dem som flyr till EU. Var fjärde flykting från Syrien som sökt sig till EU sökte asyl i Sverige under 2014. Vi är en viktig aktör för att stärka banden mellan migration och utveckling. Sverige var i form av Jan O Karlsson medordförande i den Globala kommissionen för migration (GCIM) som lämnade en på många sätt banbrytande rapport till FN:s generalsekreterare 2005, och vi var fram till 2014 ordförande för det Globala forumet för migration och utveckling (GFMD).

Sverige har ett av höginkomstländernas mest öppna system för arbetskraftsinvandring, samtidigt som den svenska regeringen är drivande för att bekämpa utnyttjande av arbetskraftsmigranter, såväl genom att arbeta för att stärka arbetskraftsinvandrares rättigheter i Sverige som genom att verka för att etablera etiska riktlinjer för rekrytering av migrantarbetare på global nivå. Ett av fyra explicita mål för den svenska migrationspolitiken är att den ska ta tillvara och främja migrationens positiva utvecklingseffekter.

Vi är också en av världens största biståndsgivare.

Inte minst väcker regeringens feministiska utrikespolitik respekt och hopp världen över. En feministisk utrikespolitik riktar strålkastarna mot dagens ojämlika fördelning av makt och resurser, och ställer mänskliga rättigheter i centrum. Det nya anslaget i svensk utrikespolitik öppnar för att bättre ta vara på de resurser och den vilja som nns i civilsamhällets organi- sationer. Dessa kan vara avgörande för att – med migrantens rättigheter i centrum – formulera och genomdriva en politik som tillvaratar migrationens potential att bidra till utveckling.

Vad innebär det att Sverige för EU:s kanske mest ansvarsfulla flyktingpolitik, är ett av världens mest generösa biståndsgivare och har en feministisk utrikespolitik? Vad borde Sverige göra som moralisk supermakt, vad kan vi använda vårt inflytande och vårt förtroende till? Den här texten är ett försök att skissa några svar. Här följer några konkreta förslag för en utrikespolitik för migrationens tid.

Skapa ett WTO för migrationen. En feministisk utrikespolitik sätter strålkastarljuset på maktstrukturer. Det strålkastarljuset måste vi använda för att belysa de maktstrukturer som formar dagens migration. Inte minst gäller det människor som migrerar för att arbeta, som har ett svagare skydd än asylsökande och flyktingar.

Sveriges system med arbetskraftsinvandring är unikt enhetligt: samma regler gäller för människor från alla länder utanför EU, och för alla yrken och branscher. Många andra länder har särskilda bilaterala avtal om arbetskraftsinvandring, ofta i form av årliga kvoter. Fler länder skulle kunna ha er sådana avtal, vilket skulle möjliggöra för ett större antal arbetskraftsmigranter att arbeta lagligt i ett annat land. Mycket kan också göras för att stärka migrantarbetares rättigheter inom ramen för sådana avtal.

För att fler och bättre avtal ska kunna komma till stånd skulle det behövas någon form av förhandlingsmekanism. En organisation som underlättar förhandlingar om bilaterala avtal, en organisation som samlar bra exempel och som kan sprida smarta lösningar. Ett WTO för migrationen.

När det första Allmänna tull- och handelsavtalet (på engelska förkortat GATT) undertecknades 1947 lär det ha avskaffat 45 000 olika tullar. Det är dags för det första Allmänna avtalet om friare migration.

Arbetet med att skapa en förhandlingsmekanism för lagliga vägar för arbetskraftsmigranter måste åtföljas av ett starkare skydd för migrantarbetare. Det nns en FN-konvention om migrantarbetares rättigheter. Den har trätt i kraft, men efter det att den undertecknats främst av sändarländer. Sverige liksom många andra höginkomstländer som tar emot många arbetskraftsmigranter har inte undertecknat den. Om det inte är möjligt att underteckna konventionen borde Sverige ta initiativ till att revidera den: det borde gå att ta fram en konvention som såväl sändar- som mottagarländer kan enas kring.

Slut rörlighetsavtal mellan Sverige och våra mänskliga grannländer. Facebooks statistik över var vi som bor i Sverige har våra vänner på Facebook ger en intressant karta över Sveriges mänskliga grannländer. På första plats kommer de andra nordiska länderna: människor som bor i Sverige har vänner på Facebook som bor i Norge, Danmark och Finland. Dessa länder är våra geografiska grannländer. På fjärde plats kommer Irak. Mycket längre bort rent geografiskt, men mänskligt sett ett nära grannland.

Idag har Sverige över 130 000 invånare som är födda i Irak. Människor födda i Irak är den näst största gruppen utrikes födda efter människor födda i Finland. Inflyttningen från Irak har skapat transnationella band mellan Sverige och Irak som kommer att finnas kvar under decennier framöver.

Det finns de som kallar bostadsområdet Ronna i Södertälje för Lilla Bagdad, eftersom där bor så många människor som flyttat till Sverige från Irak. I framtiden kommer det säkert att finnas ett ”Lilla Stockholm” i Bagdad, där irak-svenskar och svensk-irakier som flyttat tillbaka – tillfälligt eller mer permanent – bor. Många av dem kommer att vilja möblera sina hem med möbler från IKEA, och de kommer att importera inlagd sill och Kalles kaviar. De kommer att vara en ovärderlig resurs för svenska företag som vill etablera sig i Irak, och de kommer att vara en tillgång för svensk utrikespolitik.

Den som vill få en bild av framtiden kan rikta blicken mot Kurdistanregionen i norra Irak. Vid ett tillfälle hade sex ministrar i den kurdiska regeringen svenska pass. I de kurdiska bergen nns ”Swedish Village” och era andra semesterorter som erbjuder besökare möjlighet att övernatta i direktimporterade friggebodar eller testa att åka en skidlift som stått i de svenska fjällen.

Inom Norden finns redan ett omfattande rörlighetssamarbete. Nordiska rådet arbetar till exempel för att underlätta för nordiska studenter att plugga i ett land med studiemedel från ett annat, och för att pensionspoäng som tjänats in i Norge ska kunna betalas ut i Sverige. Sverige skulle behöva bygga upp liknande samarbeten med några av våra mänskliga grannländer. Bilaterala rörlighetsavtal skulle kunna underlätta överföring av remitteringar. Förra året skickade migranter enligt Världsbanken 436 miljarder dollar i remitteringar till utvecklingsländerna, vilket var tre gånger så mycket som det samlade o ciella biståndet (ODA uppgick till 135 miljarder USD 2014 enligt OECD-DAC). Migranterna är alltså världens största biståndsgivare. Flera länder som tar emot mycket remitteringar som andel av BNP, som Somalia och Eritrea, är länder som Sverige har starka transnationella band med. Om det blir billigare att skicka pengar från Sverige till dessa länder kan Sveriges bidrag till utveckling och fattigdomsminskning förstärkas.

Bilaterala rörlighetsavtal behövs för att göra det enklare för människor med rötter i både Sverige och till exempel Irak att resa mellan sina båda hemländer. Ett bilateralt rörlighetssamarbete skulle också kunna uppmuntra och underlätta studentutbyten, vänortssamarbeten och gemensamma forsk- ningsprojekt. I alltför många fall (och Irak är tyvärr ett tydligt exempel) har migrationsfrågorna en repressiv slagsida: kontak- terna mellan Sverige och hundratusentals svenskars hemländer handlar om sådant som återtagande av avvisade asylsökande.

Höj ambitionerna för den svenska politiken för migration och utveckling. Frågor som rör migration måste vara en del av såväl utvecklings- som utrikespolitiken. Fram till 2030 kommer världssamfundet att fokusera på genomförandet av de nya sociala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals, SDG) som antogs av FN under hösten 2015.

2030-agendan för hållbar utveckling innehåller en slags portalparagraf om migration som är uppfordrande: We recognize the positive contribution of migrants for inclusive growth and sustainable development. We also recognize that international migration is a multi-dimensional reality of major relevance for the development of countries of origin, transit and destination, which requires coherent and comprehensive responses. We will cooperate internationally to ensure safe, orderly and regular migration involving full respect for human rights and the humane treatment of migrants regardless of migration status, of refugees and of displaced persons. Such cooperation should also strengthen the resilience of communities hosting refugees, particularly in developing countries. We un- derline the right of migrants to return to their country of citizenship, and recall that States must ensure that their returning nationals are duly received.2

Flera av delmålen berör migration direkt. Det handlar om mål som rör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och decent work (SDG 8), ojämlikhet (SDG 10) och genomförande (SDG 17).

I mål 8.8 förbinder sig världen till exempel att ”verka för att skydda arbetares rättigheter och verka för trygga och säkra arbetsmiljöer för alla arbetare, inklusive migrantarbetare, och särskilt kvinnliga migrantarbetare och de som har osäkra (pre- carious) anställningar.”

Mål 10.7 är tydligt med att världens länder ska bidra till ”reglerad, säker, laglig och ansvarsfull migration och mänsklig rörlighet, inklusive genom att genomföra en planerad och välorganiserad migrationspolitik”.

Enligt 10.c ska målet vara att sänka transaktionskostnaderna för remitteringar till tre procent före 2030, och avskaffa transaktionskorridorer där kostnaderna för överföring av remitteringar är högre än fem procent.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påminna om att det mest effektiva sättet att öka utvecklingseffekten av remitteringar så klart är att ge fler människor möjlighet att skicka hem pengar, och göra det möjligt för dem att skicka större summor. Detta skulle kräva att antalet migranter i höginkomstländerna ökar, och att migranterna får bättre villkor. Detta är mycket svårare att åstadkomma än att sänka trans- aktionskostnaderna för remitteringar. Arbetet med att sänka transaktionskostnaderna har varit relativt framgångsrikt under senare år. Kostnaderna för att skicka remitteringar från Sverige verkar också ha sjunkit, även om de fortfarande är högre än i många andra EU-länder.

Bistånd kan användas som en hävstång för remitteringars utvecklingseffekt på plats, till exempel genom att biståndet finansierar sjukförsäkringar som migranterna kan betala, istället för att de ska behöva skicka pengar till dyra sjukhusräkningar. Här kan svenskt bistånd göra mycket mer.

Rusta alla länder för ökande migration. Det behövs strategier för att förbereda länder på att snabbt kunna ta emot yktingar, och för att ge arbetskraftsinvandrare lagliga vägar. Kort sagt: Alla länder måste rusta sig för ökande migration. Det här är en fråga som måste finnas på FN-organens och de stora multilaterala organisationernas dagordning, liksom i Sveriges bilaterala utrikespolitiska kontakter.

Alla länder måste bygga upp rättssäkra system för att pröva människors rätt till asyl, och alla länder måste bidra till det som UNHCR kallar varaktiga lösningar för flyktingar. Det finns tre typer av varaktiga lösningar: återvändande, vidarebosättning eller integration.

Det första alternativet är det som de flesta människor på flykt önskar sig: att få återvända hem. I allt för många fall är det inte möjligt. Det krig som drivit iväg yktingarna kan ha lämnat efter sig så pass omfattande förödelse att det är omöjligt för människor att försörja sig på den plats där de levde innan de tvingades fly. Om de inte heller kan leva i det land dit de flytt, försöker UNHCR förmå andra länder att ta emot flyktingar för vidarebosättning. Vidarebosättning en av få lagliga vägar för flyktingar att ta sig till EU, men den här vägen är väldigt smal. Under 2014 tog EU emot totalt 6 380 flyktingar för vidarebosättning (ofta kallade kvotflyktingar). Samma år tog EU emot nästan tio gånger så många asylsökande. Sverige tog emot nästan en tredjedel av kvotflyktingarna: 1 900 personer under 2014.

Många fler länder måste skapa lagliga vägar för flyktingar att integrera sig i det land dit de flytt. Det handlar om möjligheten att kunna äga och bruka en bit jord, att få äga en bostad, att kunna läsa på universitet och utöva ett yrke, att så småningom kunna få medborgarskap. Ofta hindras flyktingar från detta för att det mottagande samhället är rädda för att flyktingarna ska påverka den etniska eller religiösa balansen i landet. Libanons ovilja att integrera de palestinska flyktingarna (som sedan 1948 fortfarande i huvudsak lever i flyktingläger) är ett exempel. Att rusta länder för ökande migration handlar alltså om att bygga samhällen som inte bygger på etnicitet, ursprung eller religion, utan som är öppna för att inflyttade människor ska kunna göra landet till sitt nya hemland.

Det här synsättet på länder som platser där människor av olika ursprung, språk och religion kan leva tillsammans i ständigt nya blandningar kräver enligt min mening att devisen ”Alla folks frihet – hela världens fred” ges en ny betydelse. Slagordet andas uppfattningen att varje folk har rätt att ha ett land, och i förlängningen att varje land ska bestå av (endast) ett folk. Frigörelse och frihet ska inte förutsätta att människor tillhör slutna identiteter, utan måste vara något som varje människa tillerkänns inte i kraft av sin grupptillhörighet, utan i kraft av att vara människa.

Rädda liv. Res en tredje pelare i svensk migrationspolitik. Den svenska migrationspolitiken har under efterkrigstiden byggt på två pelare: reglerad invandring och respekt för asylrätten.

Det har funnits och finns konsensus kring uppfattningen att invandringen till Sverige ska vara reglerad. Invandringen ska inte vara helt fri, men vi ska inte heller ha helt stängda gränser. Regleringen har sett olika ut över tid och olika typer av invandring har reglerats olika. I princip helt fri invandring från de nordiska länderna, arbetskraftsinvandring från andra europeiska länder som till en början byggde på avtal mellan företag och stater och så småningom omvandlades till olika möjligheter att söka om arbetstillstånd före eller – under en kort tid på slutet av sextiotalet – inifrån Sverige.

Respekten för asylrätten är den andra pelaren. Idag är det dags att lägga till en tredje pelare: rädda liv. Idag kan asylsökande inte ta sig fram till en plats där de kan lämna in sin ansökan om asyl. Principen att visum inte ges till asylsökande genomdrivs med hjälp av transportörsansvaret, och skyddssökande stoppas redan vid flygbolagens incheckningsdiskar eller vid färjeterminalens biljettlucka.

Arbetskraftsmigranter har sällan tillgång till lagliga vägar. Vi kommer inte att hinna skapa och bredda de lagliga vägarna till Europa i den takt som vi skulle behöva. Men vi måste inte acceptera att människor mister livet vid Europas gränser.

Sverige bör verka för att stärka sjöräddningen, och förtydliga civila båtars ansvar att hjälpa människor i sjönöd.

Ett konkret sätt att förebygga dödsfall vid EU:s gränser är att dokumentera dödsfall. Dokumentation är ett nödvändigt underlag för att kunna fatta beslut om åtgärder för att i största möjliga mån skona liv.

Idag är det enskilda organisationer som enligt IOM (International Organization for Migration) har den mest tillförlitliga statistiken över dödsfall vid EU:s gränser. Sverige bör driva att myndigheter och andra som bevakar EU:s gränser i unionens eller en medlemsstats namn ska ha en ovillkorlig plikt att do- kumentera dödsfall: var, när, och hur det inträ ade. Statistiken bör publiceras regelbundet, och ligga till grund för åtgärder som är inriktade på att minimera antalet dödsfall vid EU:s gränser.

 

FOTNOTER:

1 ”Kosten für Flüchtlinge auf zehn Milliarden Euro geschätzt”, Der Spiegel, 5 september 2015.

2 Förenta Nationerna, ”Transforming our World: e 2030 Agenda for Sustainable Development”, 12 augusti 2015. Tillgänglig via www.un.org.