+menu-

header image

Från fruktansvärt till olidligt i Aleppo

De senaste dagarna har utvecklingen i Syrien gått åt precis fel håll. Situationen i det belägrade Aleppo har gått från fruktansvärt till absolut olidligt. På tisdagen kallade Zeid Ra’ad al Hussein, FNs kommissionär för mänskliga rättigheter, Assad-regimens och Rysslands bombattacker mot sjukhus och civila för en ”ohygglig lavin av våld och förstörelse.” Ban Ki Moon har jämfört med ett slakthus – fast Aleppo är värre. Påven Franciskus vädjar till de ansvarigas samvete och dömer dem att stå till svars för sina handlingar inför Gud.

Utrikesminister Margot Wallström twittrade efter sjukhusattackerna förra veckan att det är ”Oacceptabelt att bomba civila, barn och sjukhus i Aleppo. Ingen medmänsklighet. Assad och Ryssland rör sig längre bort från fred.”

Krigets lagar är uppenbart fullständigt åsidosatta. Civila mål tycks mer regel än undantag och på bara en vecka har mer än 100 barn dödats. Hjälpkonvojer med mat och medicin har bombats och sjukhus upprepat attackerats. Samtidigt kan ingen lämna Aleppo. Ingen kan fly bomberna och nästan inga läkare finns kvar i staden.

I Sveriges radios P5 intervjuades häromdagen Israa Abdali, en hjälparbetare och sjuksköterska från Sollentuna som nyligen varit på plats i Aleppo. Hon berättar sakligt om läget och konstaterar att vi i Sverige talar om andrum, men att ”i Aleppo finns ingen luft att andas, inget liv att leva”.

USAs utrikesminister John Kerry säger idag att USA inte kommer att svika det syriska folket. Tidigare har Kerry kallat Putins och al-Assads agerande för medeltida och det läckte nyligen ut hemliga uppgifter om att han vill han attackera Assad militärt, men att Obama säger nej.

Det är lätt att sympatisera med John Kerrys frustration, men att låta kriget eskalera är inte självklart ett säkert sätt att avsluta det. Tvärtom riskerar fler vapen i omlopp att förlänga och om möjligt förvärra den.

Den italiensk-svenske diplomaten Staffan di Mistura har lång erfarenhet av krigshärdar och som FN:s särskilda sändebud för Syrien har han upprepat talat om att det inte finns någon militär lösning till konflikten i Syrien, bara politisk. Enligt honom hindrar för mycket vapen i omlopp – som i Syrien idag – alltid fred. ”Det är först när tillgången till vapen sinar som alla parter är beredda att börja tala om fred”, säger di Mistura. Även Svenska Freds slår fast att det är entydigt så, att ju fler vapen det finns i en konflikt, desto värre blir den.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare talat om vikten av att strypa krigets ekonomi. Då gällde det främst Daesh/IS och deras handel med olja och stulet kulturarv. Även regimen i form av Bashar al-Assad måste kunna angripas ekonomiskt och trycket på Ryssland öka.

Nu jämförs Rysslands agerande i Aleppo med Groznyj – blodiga attacker som fördömdes i väst, men ändå strax glömdes. Kanske har Moskva detta i färskt minne och låter hårda fördömanden från hela världen passera, kyligt kalkylerande att vinsten gör det hela värt i slutändan.

Det kan tyckas svårbegripligt hur någon överhuvudtaget kan agera så brutalt som Assad och Putin gör mot Aleppos civilbefolkning. Klart är att mycket står på spel för de båda: Faller Aleppo sitter Assad säkert på makten för lång tid framöver, det är de flesta bedömare jag tagit del av överens om.

Så vad kan göras, där vi sitter framför nyheterna och gråter över alla dessa förfärande bilder på döda barn under rasmassorna? Rent akut skulle jag rekommendera att du som privatperson skänker pengar till t ex hjältarna i de Vita Hjälmarna, som agerar räddningstjänst när ingen annan finns.

Sverige som nation gör redan många insatser för att stödja civila i Syrien och har sedan konflikten började bidragit med nära 2 miljarder kronor i humanitärt stöd och bistånd. Med vår kommande plats i Säkerhetsrådet har vi större chanser att påverka så att veto inte kan användas för att förhindra krigsförbrytelser från att stoppas. Detta har Margot Wallström också uttalat som mål. Utrikesminister Wallström har som sagt även varit nödvändigt hård i sina uttalanden om attackerna på civila.

Utöver att ge plats åt Wallströms ambitioner, att fortsätta kräva att FNs hjälpsändningar måste få komma fram och att stötta FN:s di Misturas och andras ansträngningar för vapenvila, ser jag tre möjligheter för Sverige att ytterligare bidra:

  • Ansträngningarna för att förhindra tillgången till vapen och ammunition i Syrien måste vara högsta prioritet, liksom alla tänkbara insatser för att stoppa krigets ekonomi.
  • Göra vad som behövs för att Bashar al-Assad och alla ansvariga snarast ska kunna ställas inför rätta för krigsbrott. Även Ryssland riskerar krigsbrottsdomar med de senaste bombningarna av civila. Det bör även göras vad som går för att förhindra Ryssland att använda sitt veto i Säkerhetsrådet, vilket de tidigare gjort för att skydda al-Assad och sina intressen.
  • Med många syrier i Sverige har vi en unik chans att bidra till ett återupprättat starkt civilsamhälle i Syrien, den dag freden äntligen kommer. Vi kan bidra till en demokratisk utveckling och samtidigt ingjuta ett litet, litet ljus av hopp hos vår syrisksvenska befolkning genom att stärka det syrisksvenska civilsamhället – så låt oss. Framtiden byggs underifrån!
  • Sist och slutligen bör vi förstås genast återgå till de regler som tidigare gällt för flyktingpolitiken, så att syrier i Sverige tryggt kan starta ett nytt liv här och få återförenas med sina familjer. Vi bör också höja antalet kvotflyktingar från Syrien, för att kunna hjälpa fler till säkerhet.

Nu behövs en stark, fredlig, feministisk utrikespolitik mer än någonsin.