+menu-

header image

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ‘Hatet ska inte följa oss längre‘:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.