+menu-

header image

Johan Öberg: En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

http://akademinvaland.gu.se/digitalAssets/1437/1437125_johanoberg220px.jpg

Johan Öberg. (Foto: Göteborgs universitet)

JOHAN ÖBERG var under åren 1994-2000 kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva. Verksam inom Göteborgs universitet som forskningskoordinator och rådgivare inom fr. a. de konstnärliga områdena. Leder sedan 2014 arbetet med att bygga ett nytt universitetsområde för konst och humaniora. Utgav 2015 översättningar av den ryske konceptpoeten Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar (Ersatz) och den franske konst- teoretikern Georges Didi-Hubermans Gruvgas (Daidalos). Här skriver Johan Öberg om ”En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen”:

Det är som om vi för att förstå vårt eget förgångna måste rekonfigurera nuet genom ett anakronistiskt om-montage, där oron för Framtiden grundas i ett Då och i den specifika kunskap som är inneboende i handlingen att känna faran.1

Man kan börja var som helst. Så varför inte på Nordpolen?2 En sommar för några år sedan kom ett email från en författare ombord på isbrytaren Oden som befann sig på Nordpolsexpedition. Brevet berörde den ryske naturforskaren, polarforskaren och poeten Michail Lomonosovs (1711-1765) berömda dikt om norrskenets väsen. Författaren skrev: ”Och medan vi stod där på isen drev Nordpolen bort från oss. Flera hundra meter.”

Expeditionen hade kanske en politisk avsikt, i likhet med mycket av det som berör Arktis idag. Den bildade en dansk- svensk vetenskaplig och kulturell närvaro i en situation av ett slags ”fara” som utgörs av de ryska ambitionerna i Arktis, som ju blir allt mer omfattande. Den bottnar i en etablerad rysk geografisk doktrin och i en monolog som går ut på att undervattensområdena under Nordpolen egentligen är en del av Ryssland, en utlöpare till Uralbergen och en del av den eurasiska kontinenten: Lomonosovryggen. Och Danmark betraktar Norra Ishavets undervattensgeografi ur ett grönländskt perspektiv och Kanada har ett parallellt perspektiv.

Den ryska militariseringen av Norra ishavet sätter natur- resurser och handelsvägar i fokus, men är också en del i ett försök av Ryssland att omdefiniera den geopolitiska kontexten för samtalen mellan Ryssland och Väst om hur världen ser ut och bör se ut.

Reglerna för umgänget öst-väst är oklara idag. Spelet flyttar runt, och flyter runt. De spelregler som utformades 1945 och därefter i samband med ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) i Helsingfors 1975 tycks inte gälla längre. Vi lever i en tid av trial and error och reconnaissance operations.

Moderniteten är således ytande, Michail Bachtin skulle från sin himmel kalla den ”karnevaliserad modernitet”, säkerhetspolitiken är agonistisk och Ryssland sätter en ”polyfon” strategi (”hybridkriget”) i verket för att stärka sina krav på överinseende över sina forna undersåtar och sina nya grannländers politiska utveckling.

Om det hårda men kalla och samtidigt ytande Nordpolen är en metafor för vad Zygmunt Bauman betecknar som ”flytande modernitet”, där hårdheten i den egna fasta positionen är så hård för att den är så bräcklig, så är den också en möjlig metafor för vad som har skett med våra föreställningar om Europa sommaren 2015, då Sverige mer än någonsin har flutit fram och tillbaka mellan andra flytande poler som Washing- ton, Bryssel och Moskva.

Ja, och Nordpolen ligger därtill i ett slags förhandlings- korg, precis som Syrien och IS, Kina och mycket annat, för samtal som Ryssland allt intensivare önskar föra om en ny ”Jaltaöverenskommelse”, ett Jalta II. Och man bör då också minnas att den ursprungliga Jaltaöverenskommelsen, och vad man i Ryssland kallar ”Potsdamfreden”, då de en gång ingicks, ingalunda tilldelade Sovjetunionen några särskilda rättigheter i förhållande till sina östeuropeiska grannar.

I själva verket bröt Sovjetunionen relativt snart mot den första Jaltaöverenskommelsen i och med kuppen i Prag 1948 och vid många andra tillfällen under det kalla kriget. Det är givetvis möjligheten också av en sådan upprepning som ligger i idén om ett ”Jalta II”.

Just kuppen i Prag var en av Olof Palmes första utrikespolitiska erfarenheter. Men problemet är, att ju mer vi närmar oss frågan om Palme och Sovjetunionen – och finner likheter i vår egen tid med hans, desto längre riskerar vi också att driva bort från honom i andra avseenden, eftersom dagens sociala och politiska kontext är så fundamentalt olik den då Palme inledde sin bana. Samtidigt är Olof Palme också som ”kalla- krigare” nödvändig att förstå om man vill vinna insikt just i hans tvetydiga försök under 1980-talet att få slut på det kalla kriget.

En samtida kontext för varje text som föresätter sig att tänka över frågan om Olof Palme och Sovjetunionen är frågan huruvida Sverige bör gå med i Nato. Den styr, medvetet eller omedvetet, de flesta försöken att reflektera över minnet av utrikespolitikern Olof Palme och det svenska dubbelspelet eller trippelspelet under det kalla kriget. Men även om också den här texten definieras av samtidens kontext leder den inte fram till något ställningstagande i Nato-frågan.

Syftet är tvärtom att visa att frågan om medlemskap i Nato riskerar att bli lika problematisk för den politiska diskussionen som frågan om neutraliteten var under det kalla kriget, det vill säga ett slagträ eller en säkerhetspolitisk postilla med föga förankring i verkligheten, samtidigt som Sverige i kraft av sin position och sin historia redan håller på att glida in i en för landet traditionell buffertposition av formell oklarhet, tydlig tillhörighet till Europa-USA och relativt förmånliga säkerhetspolitiska förutsättningar.

Föga änglalika har vi backat in i framtiden till en position som har föreskrivits oss av en slagskugga av förutsättningar som egen militär förmåga, geografi , historia och tradition. Frågan är vad denna ”givenhet” innebär i form av ”uppgifter” för oss – för att tala som en nykantian. Och svaren är ju på en nivå ganska enkla: upprustning, Natosamarbete, nordiskt samarbete och arbete för avspänning och nedrustning parade med en fortsatt tydlig attityd i den politiska och säkerhetspolitiska kritiken av Rysslands aggressiva politik både mot den egna befolkningen och mot sina grannar.

Men antagligen också ett mer solidariskt samhälle, vilket är den bästa säkerhetsgaranti ett land kan ha. Det är en lärdom man kan dra av den komplexa, visionära och pragmatiska politikern Olof Palme. Och kanske ett smartare internationellt samarbete?

Och Sverige borde naturligtvis vara med i Nato. Det är där landet hör hemma ideologiskt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt. Sverige saknar ju idag ändå en socioekonomisk eller utrikespolitisk agenda som avviker från den internationella normen på ett sätt som skulle omöjliggöras av ett Nato- medlemskap. Men detta betyder inte att vi bör gå med i Nato nu.

Om Sverige skulle ha gått med borde det rimligen ha skett under 1990-talet, då Nato och Ryssland stod varandra relativt nära. Att Sverige inte i gick med i Nato vid denna tid var en biprodukt av den fråga som den här texten berör. Av vårt sätt att minnas Olof Palme som politiker och utrikespolitiker.

Så låt oss försöka göra det då.

***

Min ingång i frågan om ”Palme och Sovjetunionen” har jag, som läsaren möjligen redan hunnit märka, hämtat från Walter Benjamin.

I första hand från hans ”historiefilosofiska teser”. Jag tänker mig att de är synnerligen relevanta för att närma sig Olof Palme. Och det av minst tre skäl.

Det första har att göra med frågan om varför och på vilka villkor man närmar sig det förflutna, ja, att kontexten för närmandet till det förflutna alltid är ”en fara”, att det är ”fara på färde”. Lyckliga folk har som bekant ingen historia. Historikerns uppgift är då inte att ta reda på ”hur det egentligen var”, utan istället att ”i farans stund” betrakta historien som ett dynamiskt förlopp som pekar ut oss som aktiva subjekt och liksom vänder oss mot framtiden. Historieskrivningen kan avslöja hur vi, i likhet med ”historiens ängel”, Angelus novus hos Paul Klee, i själva verket backar in i historien, drivna bakåt/framåt in i historien av en storm från ”paradiset” (här spelas paradisets roll av fiktionen ”Olof Palmes Sverige”, eller fiktionen ”Sverige under 1970-talet”).

Det betyder också att det enda ”hopp” som historieskrivningen, eller för den delen ”politiken” kan skänka – de är två sidor av samma sak hos Benjamin – hänger samman med en gestaltning av ett värdecentrum som gått förlorat, det vill säga av ett förgånget av vilket en värdefull hågkomst framträder i ”farans ögonblick”. Konsten att ärva är en politisk konst. Liksom frågan om vad vi definierar som värdecentrum.

Benjamin talar alltså både om historia och om politik (och förvisso, med tanke på att teserna skrevs ned strax före hans påtvingade självmord, om en blandning av marxism, extrem utsatthet, eskatologi och kanske också om mystik).

Men just det politiska är det självklara andra skälet till Benjamins relevans här: Olof Palme var just en sådan politiker som i kraft av en känsla för såväl fara som för historia förmådde formulera och inge hopp, i ”farans stund”. Och vi minns till exempel Palmes berömda tal om bombningarna av Hanoi julen 1972:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men efter- världens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

I sitt sätt att tänka och att tala kunde han med vad som har betecknats som en förpliktigande komplexitet förhålla sig till det förgångna, nuet och framtiden, till det lokala, där både det förgångnas ”paradis” och ”den andres ondska” oundvikligen är belägna, men också till det globala, där framtiden alltid är belägen, en framtid, det vill säga vår eftervärld, dit vi alltså drivs baklänges av vinden från paradiset och som om vi bara ville (och vågade) skulle kunna bli en plats för ”gemensam”, ”solidarisk” ”befrielse”.

Henrik Berggren refererar i sin bok en intressant tanke av dåvarande socialministern Sven Aspling som berör Palmes förmåga till komplext tänkande och till hur man kan göra saker med språket: Palme kombinerade, menade Aspling ”aspekterna framåt och bakåt i tiden på ett för alla uppfordrande sätt. Man förstod och sa: Karln har ju rätt, karln har ju rätt.”3

Denna agens hos det politiska språket och det politiska tänkandet var något som Olof Palme på ett självklart sätt praktiserade också som utrikespolitiker. Det är för övrigt intressant att jämföra Asplings kommentar med en politisk motståndare, som förefaller vara lika drabbad som socialministern, men inte står ut med tanken och i enlighet med tidens sed diaboliserar Palme, nämligen moderatledaren Gösta Bohman: ”Jag rycks med och jag räds. Framför allt över förmågan att bortse från verkligheten och sanningen samt att vädja till känslor och un- dermedvetna stämningar, av både medkänsla och motvilja”.4

Det tredje skälet till att bjuda in Walter Benjamin till det här samtalet om Olof Palme är just det som Benjamin hävdar i de ovan refererade teserna, att historikerns uppgift inte är att med Ranke beskriva hur någonting ”egentligen var”. Men det är lätt att se att mycket av nyare litteratur om Sveriges alliansfrihet och dolda allianser under det kalla kriget är inriktad just på detta: wie es eigentlich gewesen. Det är i och för sig inte så konstigt, med tanke på det rådande hemlighetsmakeriet då men också nu. Och på många sätt framstår svagheterna i de här texterna också som en teoretisk och en empirisk fälla som har konstruerats inte så mycket av hemlighetsmakarna själva som av dem som litade på dem, och som fortfarande litar på dem i den meningen att de tror på att det som hemlighölls kan ge något slags djupare förståelse för ett skeende om det publiceras. Men så är det naturligtvis inte, förståelsen kommer först sedan det nya materialet har satts in i en bredare historisk ram för dialog med historien och nuet. Och stundtals tränger en bitterhet fram i den här litteraturen som uppenbarligen är rotad i en upplevelse av att ha varit utsatt för ett bedrägeri, ett bedrägeri av den värsta sorten, som innebär att man också har bedragit sig själv genom att ha trott på den o entliga lögnen.

Med allt detta i minne nns det antagligen en rad lärdomar att hämta från Olof Palmes långvariga gärning som utrikespolitiker (det gäller också de djupare skikt som underbyggde hans pragmatiska inställning till Sovjetunionen) när vi idag ska förhålla oss till ytande och föränderliga storheter som Ryska federationen, Nordpolen, Nato, IS, Kina – och nuvarande och kommande migrationer.

Palme framstår, initialt, i relation till dagens säkerhetspolitiska tänkare som så mycket bredare både i kraft av sina historiska och filosofiska referenser, men också i kraft av sin insiktsfullhet ifråga om ekonomiska, socialpolitiska, industriella och andra realiteter, det vill säga sådant som vi historiskt förknippar med kärnan i arbetarrörelsens politik. Därför öppnar han också för ett postumt samtal.

Men om vi ska kunna avlocka Olof Palmes insatser någonting användbart så måste vi antagligen klä av honom, eller klä på honom, den politiska kontext där han verkade. Och vi måste konfrontera den gamla kontexten med de nya, samtida förutsättningarna, och dessutom företa en avancerad ”översättningsövning” från ett tid-rum ”efter katastrofen”, efter andra världskriget och holocaust, till ett tid-rum som beklagligtvis inte kan kallas för något annat än ”före katastrofen”, det vill säga försöka de niera den ”fara” som utgör grunden för begäret efter det grumligt förgångna, och för somliga ”paradisiskt förgångna”, som vi fakultativt kan beteckna som ”Olof Palme och Sovjetunionen under folkhemmets tid”.

Om det komplexa politiska tänkandet är den ena av de in- tressanta egenskaper som kännetecknade Palme och som skulle kunna ”ärvas” in en ny tid, eller kanske måste ärvas, så är den andra egenskapen retoriskt-litterär.

I Olof Palmes egen biografi föregår det litterära engage- manget det politiska. Skönlitteraturen hade varit hans väg till politiken, hade han förklarat för Vilgot Sjöman.5 Man skulle rentav kunna säga att Palme arbetar medvetet/omedvetet med ktion, utsägningsrum och utsagoposition som en dimension av sitt politiska arbete.

Mot slutet av hans liv kommer den retoriska ktion som Palme skapade att råka i konflikt med det svenska och amerikanska säkerhetsetablissemangets fiktioner och regler. Han försöker då berätta en ny historia, skapa ett nytt utsägningsrum (”Palmekommissionen”) om ”gemensam säkerhet”. Om den fiktionen hade fått goda recensioner, då skulle det radikalt ha kunnat förändra spelreglerna i det internationella umgänget.

Men någonting hände, eller hade hänt, och händer fortfarande, som omöjliggjorde detta.

***

Så låt oss då börja från början. Olof Palmes insats och inrikt- ning i svensk utrikespolitik måste ha bestämts av hans egen självständiga tolkning och förståelse av de villkor och möjlig- heter som rådde ”efter katastrofen” i Europa och världen under 1940- och 50-talen.

I villkoren ingick den komplexa roll som Sverige hade spelat i världskriget, Förenta Nationernas tillkomst, USA som den nya ledande stormakten, Sovjetunionens och Kinas roller som uppstigande världsmakter, Frankrikes och Storbritanniens re- lativa tillbakagång och det kalla krig som utbröt på grund av allt detta.

Vad som då kan uppfattas som intressant med Olof Palme är hans dokumenterade initiala insikt om komplexa samband, och om det smala näset mellan rättvisa och välfärd, försvarsvilja, avkolonisering, solidaritet och nedrustning som tiden erbjöd.

Här fanns förvisso också en försiktighetsprincip, som Palme möjligen bibringats i USA, till exempel vid läsningen av Friedrich Hayek, men också av sin konservativa ursprungsmiljö i Sverige. Denna var uppenbarligen parad med en optimistisk insikt, förvärvad i USA, om den potential som fanns också i det svenska samhället för fortsatta demokratiska reformer och rationaliseringar, av mänsklig växt och tillväxt på alla plan. I Sverige fanns en stark potentiell framtid och framtidstro som replikerade de amerikanska förhållandena.

Det är alltså genom en komplex syn på politikens helhet, på dynamiken i samhällsutvecklingen och ett komplext modus operandi som Olof Palme framstår som en intressant röst i dagens säkerhetspolitiska debatt, som stundtals lider av idémässig tvinsot, oavsett om man förespråkar en anslutning till Nato eller motsätter sig en sådan. Detta förhållande, parat med en svag minneskultur, och ett socialt allt mindre solidariskt samhälle, utgör sammantaget i sig ett slags svårkalkylerbar säkerhetspolitisk fara.

Palme däremot, ser med utgångspunkt i sina amerikanska intryck just sambanden mellan välfärdens utveckling, den ökade resursstyrkan, de säkerhetspolitiska förhållandena och möjligheterna att uppnå andra betydelsefulla, politiska och ideologiska mål såväl nationellt som internationellt.

Denna förmåga till komplext tänkande befruktades utan tvivel av en positiv kontakt med den svenska arbetarrörelsens erfarenheter av att driva fram samhällsförändring. Denna komplexitet är förmodligen också vad som kan vara intressant att ”ärva” från Olof Palme.

Möjlighetsbetingelserna för detta tänkande klingade förvisso av under 1980-talet, handlingsfriheten minskade, säkerhetspolitiken blev just säkerhetspolitik och kunde inte längre relateras till en idé om ”ökad jämlikhet” eller radikala reformer. Därmed upphörde också relevansen för just detta modus operandi. Men inte för principen om en bred och komplex syn på säkerhetspolitik.

I en artikel i studenttidningen e Advocate våren 1948 gör Palme sitt första o entliga påstående om Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Han beskriver här egentligen ingångs- värdena för sin senare kommande utrikespolitiska gärning, liksom de objektiva gränserna för en sådan gärning – eller ”vilja” –, gränser som han i sitt konkreta handlande mot slutet möjligen vägrade att respektera eller överskred.

Det neutrala Sverige var inte omedelbart hotat av Sovjet- unionen, förklarade Palme 1948. Det svenska samhällsbygget hade till exempel reducerat grogrunden för det kommunistiska partiet. Ett hot mot Sverige skulle emellertid kunna uppstå om den västerländska säkerhetsarkitekturen fallerade, till exempel på grund av en ekonomisk kris i USA eller Storbritannien.

Sverige var, om man hårdrog det hela, å ena sidan ohotat såsom alliansfritt, det var mer och mer harmoniskt, välmå- ende och stabilt. Å andra sidan var det uppenbarligen helt beroende av västmakterna för att kunna föra sin alliansfria politik. I historiens ljus kan dessa påståenden te sig para- doxala, lika paradoxala som den svenska utrikespolitik som hade just dessa utgångspunkter under åtminstone fyra decen- nier. Och samtidigt ter sig dessa betingningar som den unge Olof Palme beskriver ännu frapperande aktuella. De bildar rentav en slagskugga som sträcker sig också framom och utö- ver dagens diskussion. Den maktpolitiska komplexiteten har inte minskat, den har tvärtom ökat, men samtidigt har den politiska diskussionen om rättvisefrågor och deras relation till försvarsviljan, som var en given dimension av Palmes och socialdemokratins alliansfria politik, förtvinat helt i den säkerhetspolitiska debatten.

För att förstå möjlighetsbetingelserna för hur en sådan paradox kunde fungera som en doxa (som när det i dag, när våra politiker med lika osäker som rituell högtidlighet upp- repar att ”alliansfriheten har tjänat oss väl”, låter så fruktans- värt tomt), är det av betydelse att förstå parallelliteten mellan den växande välfärden, den starka solidariteten i det svenska samhället och den starkt upplevda fara som behärskade de år då Palme formade och praktiserade sin politiska världsbild.

Fruktan för ett tredje världskrig dikterade människors val av ideologi och engagemang. Det lilla landets önskan om att ytterligare en gång frälsas från en världskris var utan tvekan vad som – tillsammans med Undéns kategoriella och juri- diska tänkande (som alltid förutsatte att det fanns en domstol någonstans) – vad som kunde underbygga den så kallade kålsuparteorin – att Väst och Sovjetblocket var lika oacceptabla modeller för Sverige och bägge förtjänade ”kritik”.

Skräcken var (och är) en stark drivkraft i kulturen och den överdeterminerade hur människor kom att verka intellektuellt och politiskt för att försöka undvika det värsta. I sin bok om Palme pekar Henrik Berggren på just denna paradox i tiden: ”optimism och hotet om total undergång levde sida vid sida”.6

Denna anda framträder också i de möjligen redan övertolkade kommentarer som Palme 1947, på Kenyon college, gör till Hayeks Vägen till träldom: det gäller att ”undvika extrema positioner”.

Men en liknande rädsla, fara och osäkerhet präglar oss också idag, då vi, bland mycket annat, ägnar oss åt att försöka tolka Palmes insatser och undersöka validiteten i hans position i förhållande till Sovjetunionen för att söka oss bakåt efter ett ”hopp”.

Den politiska kontexten för dagens ställningstagande i förhållande till Nato och Ryssland är en postkolonial, individualiserad och globaliserad värld, präglad av klimatproblem och tilltagande migrationer och därmed fundamentalt annorlunda än den var på Palmes tid.

Att uppnå en stark integration och stark disciplinering, det vill säga en försvarsvilja av ”folkhemsk” typ, som hade uppkommit under andra världskriget och var stark under det kalla kriget, är idag otänkbart. Den komplexa balans mellan inrikespolitik och utrikespolitik som kunde bedrivas av Erlander och Palme saknar förutsättningar idag i och med att klassklyftorna undan för undan blir större, utan att någon försöker, eller kan, göra något åt det, de sociala och etniska kon ikterna tenderar att öka och möjligheterna att lansera en svensk modell för kon iktlösning i internationell skala avtar.

Den tidens möjligheter såg alltså annorlunda ut. Så här skrev Östen Undén i slutet av sina Minnesanteckningar:

En annan stor omvälvning i andra världskrigets spår är av politisk och social natur. Den gäller de beroende folkens frigörelse från kolonialt och imperialistiskt förtryck. I förbindelse härmed står den ökade insikten om nödvändigheten av hjälp till de underutvecklade folken såsom en form av socialpolitik i mondial skala. Perspektivet på den framtida internationella politiken visar som alltid både ljus och skuggor.7

Det förelåg således en stark tro på att en förening av svensk internationalism och alliansfrihet i förening med stärkt biståndspolitik i partnerskap med FN skulle vara det bästa sättet att dämpa den internationella spänningen och leda mänskligheten ut ur det kalla kriget.

Det svenska exemplet hade ju visat, och fortsatte under några decennier att visa, att en välfärdspolitik och ökande social rättvisa hade kunnat minska kon ikter och spänningar i ett land som Sverige som ännu under 1930-talet hade präglats av starka motsättningar och destruktiva inre kon ikter.

I Palmes medvetande överensstämde troligen också den övertygelse han hade erhållit under sina studier av förhål- landena i USA om att de öppna, demokratiska och jämlika länderna alltid till slut kunde besegra orättvisa och förtryck, och hade förmått besegra nazismen, med den idé han så små- ningom ska ade sig om socialdemokratins roll och mission i det svenska samhället. Detta blev en bas som kunde under- bygga hans internationella engagemang.

Komplexiteten i situationen innebar emellertid att motsat- ser skulle och kunde hanteras: ett relativt utanförskap och ett starkt internationellt engagemang; en stark ”neutralitetsvakt” som inte var mindre starkt beroende av säkerhetsgarantier från makter med betydligt större militära och ekonomiska musk- ler än Sveriges, demokratiska friheter skulle förenas med ett system för hemlig övervakning av kommunister och andra vänsteraktivister i samverkan mellan svensk och utländsk sä- kerhetstjänst och svenska fackföreningar.

Det var en mycket krävande uppgift att hantera denna på många sätt omöjliga men ändå då under det kalla kriget kanske enda möjliga inrikespolitiska och säkerhetspolitiska plattform.

Kompetensen att hantera den hade formats under världs- kriget, och precis som då genererade den också tigande och tystnad och illusioner om viktiga delar av det lilla landet Sveriges försvars- och utrikespolitik, illusioner som åtminstone rent principiellt kan ha varit skadliga för det demokratiska systemet och den folkliga kontrollen av politik och myndigheter.

Olof Palmes utrikespolitiska gärning hade sin utgångspunkt och legitimitet här: Han var beroende av dessa ingångsvärden, men han ville förmodligen också undanröja dem och trodde uppenbarligen under 1980-talet att detta hade blivit möjligt fullt ut. Det vill säga att en europeisk allians mellan social- demokratiskt styrda stater i Europa skulle vara bättre ägnad att bringa avspänning än den upprustning i regionen som Nato och USA inledde vid denna tid.

I det slutande 1950-talet drev de nämnda determinismerna i den svenska positionen Palme och Erlander in på tankar att ska a svenska atomvapen. En intensiv debatt fördes då inom socialdemokratin om detta. Atomvapen skulle ha kunnat un- derbygga den neutralistiska positionen på ett helt annat och mycket mer trovärdigt sätt än vad den dittills förda försvars- politiken förmådde.

Såväl Erlander som Palme förefaller ha varit förespråkare för en sådan lösning, medan Östen Undén var en uttalad motstån- dare. Berggren påpekar i sin Palmebiogra hur exotiskt och främmande det ter sig att socialdemokratin i Sverige, och inte minst den försiktige Erlander, sekunderad av sin medarbetare Olof Palme, skulle ha kunnat vara förespråkare för svenska kärnvapen.8

Men legitimeringsprincipen är hela tiden densamma: att utan atomvapen var den svenska regeringens påståenden om en stark neutralitetsvakt, utom i den egna befolkningens ögon, egentligen bara en ktion. Egna atomvapen däremot skulle ha kunnat göra den amerikanska bakdörren mindre betydelsefull.

Argumentationen de byggde var dessutom mer o ensiv än så: svenska kärnvapen skulle i förlängningen också kunna tvinga kärnvapenmakterna till nedrustning och på så sätt vara befordrande för det svenska oberoendet.

Tanken att ska a sig atomvapen baserade sig på synnerligen realistiska kalkyler som handlade om kompetens, utrustning och material: det skulle utan problem gå att ska a sig atomvapen i Sverige. En utgift som dock måste ställas mot andra militära utgifter och behov.

Men utvecklingen tog alltså en annan väg – den aktiva utrikespolitikens – och under ”strömkantringens år” i mitten av 1960-talet bedrev Sverige en ny variant av den neutralitetspolitik som ”sedan andra världskriget lämnat en obehaglig bismak i munnen”. Den kunde nu ”också sammanställas med positiva begrepp som solidaritet, självständighet och mod”.9

Ett av Palmes bästa redskap för att hantera komplexiteten och formulera en väg genom det minerade utrikespolitiska landskapet var politikerns och vältalarens, den ljudande och viljande människans. Den makt som tillkommer den som kan göra saker med ord. Och göra saker genom att tiga. Nu handlade det om att utveckla former av internationell solidaritet med den nya värld som växte fram i avkoloniseringens spår. Här skriver också Palmes och Sveriges engagemang för den alliansfria rörelsen in sig.

Under den socialdemokratiska partikongressen 1969 då Olof Palme valdes till partiordförande fanns på plats i Stock- holm ett tiotal representanter för nationella befrielserörelser – bland annat Frelimo, ANC och FNL. I oktober 1970 talade Palme i FN:s generalförsamling och kritiserade stormakterna – och fick applåder från så djupt olika statschefer som Nicolae Ceaucescu, Kenneth Kaunda och Indira Gandhi.

Men det handlade också, mindre retoriskt storslaget, om nya samverkansformer i närområdet. 1970 försöker Palme skala upp den neutralistiska idén i nordisk skala genom att lansera den ekonomiska samarbetsorganisationen Nordek som han betraktade som ”en nordisk oavhängighetsförklaring gent- emot de båda maktblocken”.10

Och i början av 1970-talet hoppas Palme uppenbarligen att ett svenskt medlemskap i EEC skulle kunna spela samma roll att främja svensk oavhängighet.

Den internationella plattform som Palme skapade tillsam- mans med Erlander, och sedan ärvde från Erlander, utvecklades och konsoliderades under 1960-talets ”rekordår”. Den skulle också, som ovan antytts, kunna betecknas som ett mycket sär- skilt politiskt utsägningsrum som skapade en internationell mobilisering och skapades av denna mobilisering.

Denna plattform gjorde det möjligt att i ett litet land med ett starkt internationellt nätverk att (i vad som djupast sett låg också i USA:s eget intresse) argumentera mot dess inbland- ning i Indokina. Här ser Palme ”runt hörnet”. Han accepterar inte dominoteorin och Vietnam som en bricka i spelet mellan Sovjetunionen och USA, utan har en mer komplex och his- toriskt förankrad och egentligen mer politisk syn: det är det nationella självbestämmandet som form för social frigörelse som står i fokus, han ser redan 1965 styrkan i den nationella befrielsekampen i Vietnam, och kan med sitt stöd till Vietnams folk hävda också andra små nationers – och Sveriges – rätt till självbestämmande och på så sätt stärka också det svenska utrikespolitiska ”utsägningsrummet”.

Som man kan se ligger denna strategi relativt långt från den på många sätt kompensatoriska och bisarra ideologin om ”den moraliska stormakten” Sverige. Den minns fel. Det handlar snarare om politiskt och nationellt oberoende i en komplicerad tid. Å andra sidan var naturligtvis kriget i Vietnam en del av kon ikten mellan USA/Nato och Sovjetunionen och Nord- vietnams och FNL:s seger var också en seger för Sovjetunionen på den indokinesiska arenan. Men det skulle av olika skäl visa sig vara en Pyrrhus-seger för Sovjetunionen. Det viktiga här är att historien i denna fråga inte är mer entydig än Olof Palmes politik. Den är komplex och endast tillgänglig genom en medveten minnespolitik, i ett nytt politiskt utsägningsrum, som det ännu återstår att skapa.

Och det som är viktigt att se i relation till denna plats är att just språkets performativa kraft – to do things with words, opinionsbildningen, opinionsyttringen, deltagandet i demon- strationer osv. – blir en del av stärkandet av diplomatins effektivitet och stärkandet av positionen. Politiken medialiseras dessa år. Den litteräre Palme får genom sitt sätt att säga sådant som många vet och tycker, tillgång till viktiga internationella medieplattformar framför allt inom amerikansk media.

I den utrikespolitiska linje som skapades under Undén- Erlander-Palme fanns alltså det amerikanska ledarskapet av världen med som en tyst förutsättning, tillsammans med en hel rad andra tysta och uttalade förutsättningar.

Den Bildtska utrikespolitik som vi därefter har fått se, i opposition eller i regeringsställning, under de gångna decen- nierna, har kanske inte inneburit så mycket mer än ett öppet erkännande och ett bejakande av ett tidigare förtiget geostra- tegiskt faktum: att utrikespolitik för små länder också handlar om att liera sig med större länder.

Denna politik saknar ännu en långsiktig aktiv och strategisk relationsbyggande dimension, framför allt med sådana ”partners” som i princip och genom hela sin historia alltid har brustit i förståelse för just ”de små nationernas rätt”. Men också med en bredare grupp av länder. En sådan dimension är givetvis lika viktig vare sig Sverige går med i Nato eller väljer att ställa sig utanför. Men samtidigt rymmer den Bildtska utmaningen en relevant, indirekt varning för att den värld av små självbestämmande nationer som Palme förespråkade i så många sammanhang, men inte i alla (han ville till exempel gå med i EEC 1970) har många problematiska likheter med den multipolära värld som sedan 1998 är ett av den ryska diplomatins glansnummer.

Med detta inte alls sagt att det är särskilt troligt att Palme med sin komplexa och långsiktiga syn på historiska skeenden, idag skulle ha varit en principiell förespråkare för små neutrala nationalstater.

För Palme var frågan om modernisering och om möjligheten att driva en (social-)demokratisk politik, sannolikt överordnad frågan om nationsgränser (så som den hade varit överordnad frågan om huruvida Sverige borde skaffa sig ”atomvapen” under 1950-talet, eller frågan om ett gå med i EEC kring 1970), om det skulle visa sig att dessa gränser inte längre förmådde understödja den ekonomiska och demokratiska infrastruktur som behövdes för att förverkliga ett demokratiskt program.

Det kan också här vara värt att påminna om att det var i samband med Olof Palmes återkomst till makten, med Kjell Olof Feldt som nansminister, som era av de tidigare restriktionerna för in- och utförsel av kapital avskaffades och Sverige på allvar blev en del av den globaliserade ekonomin. De begränsade förutsättningar vi idag har att driva en självständig ekonomisk politik gavs i hög grad av de beslut som fattades av Palmes regeringar under 1980-talet.

Däremot är det väl troligt att en internationalist som Olof Palme idag skulle ha engagerat sig för en mycket starkare roll för ett förnyat FN-system.

Det som möjligen är viktigt att ta till sig av den Palmeska utrikespolitiken är alltså dess bejakande av en komplexitet, dess relativa förutsättningslöshet, dess explicita försök att mot- verka skadliga geopolitiska betingningar. Utrikespolitiken, det vill säga alliansfriheten, användes således alltså också för att hävda rätten att driva och forma en oberoende ekonomisk politik och socialpolitik.

Men Olof Palme är inte Alexis Tsipras. Den oerhört framgångsrika ”inrikespolitiken” (som ju också skulle kunna synas i sömmarna, men en annan gång) används här för att hävda ett nationellt oberoende, och vice versa. I botten ligger ett modernistiskt projekt som behöver rörelsefrihet och internationell uppbackning. Men det är ett moderniseringsprojekt som ännu är lika internationalistiskt som det är nationellt: det handlar också därför, för att återigen använda sig av Undéns ord, om en socialpolitik i ”mondial skala”.

Vid 1980-talets ingång försvinner marken under fötterna för denna politik.

***

I samband med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 hade Palme påpekat att ”Det var i Tjeckoslovakien som jag personligen först såg stalinismens terror på nära håll”.11 Det fanns givetvis också en tydlig koppling mellan Vietnam och Tjeckoslovakien. Sverige var ”en liten nation som för en fast och konsekvent neutralitetspolitik”.12 Neutraliteten innebar alltid en förpliktelse att ”hävda de små nationernas rätt till nationellt oberoende, deras rätt att utan inblandning från främmande länder forma sin politik och sin framtid”.13 Protes- ten mot invasionen av Tjeckoslovakien var stark, trovärdig och välformulerad. Den var fullt i nivå med den kritik som riktades mot USA:s krig i Vietnam.

Men Olof Palme var ändå ovillig att formulera en ”anti- sovjetisk” diskurs av den typ som var dominerande i USA och inom delar av den svenska borgerligheten. Vid något tillfälle, inför ett besök i Moskva, uttalar han också att ”vi” inte ska ”vara antisovjetiska”. Ändå var ”antikommunismen” en självklarhet för honom, som ju också tillhörde det svenska säkerhetsetablissemanget och på sitt sätt hade tagit aktiv del i övervakningen av ”kommunistiska element” i studentrörelsen, samtidigt som han hade nära band till ledningen för IB. Det rådde alltså inget tvivel om hans åsikter om sovjetsystemet.

Men för Palme som politiker och som retoriker, var och förblev relationen till Sovjetunionen och östblocket en svag punkt, där det strategiska intresset att skapa avspänning i Östersjöområdet och garantera ett gott samtalsklimat med den stora grannen, lade sordin på såväl hans historiska som visionära tänkande och agitatoriska kraft. Denna hållning var säkert produktiv på många sätt, men den försvagade samtidigt Palmes och Sveriges trovärdighet som oberoende aktör för mänskliga rättigheter.

På denna punkt har Palme med rätta ifrågasatts. Och hans, och hans rådgivares, position som utrikespolitiker kom att utsättas för en allt starkare, ja bittrare misstro både från svenska intellektuella och demokratiaktivister och från borgerliga politiker under den två sista regeringsperioderna på 1980-talet, de som följde på arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet.

Hur förvaltar vi denna uppenbara problematik kring Olof Palme in i framtiden? ”I farans stund?” Genom att överkompensera för det som fallerade i Sveriges beteende under det kalla kriget? Kanske inte så? Genom att låtsas att det är möjligt att återgå till denna politik? Inte det heller. Den har i likhet med isen över Nordpolen drivit iväg någonstans långt, långt bort.

År 1986, det år då Palme mördades, dominerade emeller- tid ännu en dubbel ktion, fredsstiftandets och realpolitikens, relationen till Sovjetunionen (”Sverige som neutral medlare”) och det var välbekant att Palme i mars 1986 skulle företa en resa till Moskva både för att diskutera fortsatt avspänning och gemensam säkerhet i regionen och gränsdragningar i Östersjön mellan Ryssland och Sverige.

1970-talet hade varit var en tid då kritiken av de totalitära regimerna i Östeuropa – av en rad olika skäl – fick en oerhörd kraft. Symboliskt hängde detta samman med publiceringen av Alexander Solzjenitsyns böcker och med hans nobelpris, med den nya franska loso n och sist men absolut inte minst, med att demokratirörelserna i länder som Ungern, Polen och Tjeckoslovakien och till och med i Sovjetunionen blev mycket starkare än tidigare och fick kraftfulla talespersoner i personer som Adam Michnik, Vaclav Havel, Andrej Sacharov och många er.

Det blir som antytts av era skäl svårt för den svenska utri- kespolitiken under Olof Palme att knyta an till dessa rörelser och därmed till framtiden. Ett av skälen var förstås det känsliga förhållandet till Sovjetunionen – men ett annat skäl var naturligtvis också att ”kritiken” mot den kommunistiska ideologin också innebar en grundläggande kritik mot socialismens idéer och därför också i viss utsträckning innebar ett slag mot ”den svenska socialismen” av socialdemokratisk typ, hur orättvist och orättfärdigt detta än kunde te sig.

Detta var en politisk strid som socialdemokratin uppen- barligen hade svårt att vinna, trots den på era sätt liberala ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen de facto började föra i och med återkomsten till makten 1982.

Det är svårt att veta något exakt om Olof Palmes bevekelse- grunder för att inte anamma kampen mot den totalitarismen som en del av ett förnyat socialdemokratiskt program, men det är väl ganska självklart att hans omdöme styrdes av en fundamental, nedärvd pessimism om de spelregler som ytterst gäller för umgänget med Ryssland och dess vasaller.

Men kanske handlade det också om en mer eller mindre naturlig men ändå självklar rollfördelning, om en planerad eller oplanerad ”polyfon” strategi från de västliga demokra- tierna i deras agerande mot Sovjetunionen för att å ena sidan knu a fram förändringar och å andra sidan lämna säkerheter för att helt enkelt undvika väpnade kon ikter under vad som uppfattades som ett känsligt och instabilt läge.

Ett slags ofrivillig men funktionell ”polyfoni” mellan ”makt” och ”paradis” alltså, mellan Reagans USA (”Mars”) och Palmes, Brandts, Kreiskys och Mitterrands Europa (”Venus”).

En verkande orsak måste dessutom ha varit att Olof Palme, i samband med sin återkomst till regeringsmakten 1982 ansåg sig ha en process färdig för att tillsammans med sina europeiska partners på några års sikt både minska spänningarna i vår del av världen och bidra till en demokratisk förändring i Sovjet- unionen i form av resultaten av arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet i Europa.

Det är – givet det benjaminska perspektivet – bara alltför självklart att relatera den tidens strid kring Palmekommissio- nens rapport till dagens diskussion om Sverige, neutraliteten och Nato, och indirekt till den starka politik för mänskliga rättigheter i Östeuropa som Sverige har bedrivit som en del av sin utrikespolitik alltsedan murens fall då frågan egentligen upphörde att vara kontroversiell och kunde mainstreamas (och därmed byråkratiseras) som en offciell del av UD:s och Sidas uppdrag.

Frågan blir emellertid kontroversiell på nytt idag då Sverige på ett eller annat sätt måste nna en väg att samarbeta och lugna den stora grannen i öster med någon form av policy för just gemensam säkerhet i en situation då i stort sett alla kontrollinstanser i det internationella systemet, inklusive FN, förefaller stå maktlösa inför den hotfulla utvecklingen.

Det problematiska i Sveriges förhållande till Sovjetunionen hade alltså blivit än mer problematiskt efter Helsingforskonferensen 1975, då det demokratiska motståndet mot de totalitära diktaturerna i Östeuropa utvecklades, delvis med stöd just av resultaten av samma konferens, vars slutdokument i artikel 10 betonade ”respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro”.

Även om man skulle påstå att Palmekommissionens slutdokument, på samma sätt som det neutrala Sveriges försiktiga strategi mot Sovjetunionen hjälpte till att lugna ner situationen i Europa under en tid av upprustning, så ska man inte heller bortse från de moraliska och därmed politiska dilemman detta handlingssätt rymde.

Ur ett sovjetiskt perspektiv kom rapporten naturligtvis synnerligen lämpligt. Den sovjetiska politiken var – precis som den ryska är idag – inriktad på att splittra USA och Europa och skapa konflikter också mellan de demokratiska europeiska staterna.

Ur detta perspektiv var Palmekommissionens rapport – precis som segern i Vietnam och Vietnamrörelsen och andra projekt som antydde en tredje väg till avspänning – naturligtvis en framgång.

Men den innebar också en framgång för de krafter i Sovjet- unionen som insåg att man i realiteten hade förlorat det kalla kriget och den teknologiska och ekonomiska kapplöpningen med väst, det vill säga att spelet förr eller senare skulle ta slut. Den innebar en utväg: om de militära och politiska förhållandena i Europa nu ändå var på väg mot avspänning, så kunde slutet för Sovjetunionen bli mindre blodigt och kaotiskt än om en avspänning inte var för handen.

Men Socialdemokraterna i Sverige hade som tidigare nämnts, i likhet med sina tyska kolleger, stora problem med att hantera och förhålla sig till den politiska oppositionen i Östeuropa, vilket blev särskilt tydligt ifråga om Polen, med dess stora oberoende fackförening Solidarnosc. Förmodligen ansåg sig Sverige vara bundet också till en annan artikel i slutdokumentet från Helsingforskonferensen, som hävdade ”icke intervention i interna angelägenheter”.

Den gemensamma europeiska säkerheten prioriterades de facto framför kraven på och stöd till aktivismen för mänskliga rättigheter. Det ska sägas att Olof Palme vid era tillfällen klargjorde på vilken sida han stod i Polenfrågan, men han gick aldrig över den gräns där dessa frågor skulle kunna bli ett hot mot utvecklingen mot en kollektiv säkerhet och han förblev solidarisk med Brandt, Bahr och Kreisky och deras relativa tigande ifråga om mänskliga och politiska rättigheter i Östeuropa.

Henrik Berggren kommenterar detta med all den nyansrikedom det kräver i sin Palmebok:

Varken Vaclav Havel, Adam Michnik eller andra medborgarrättskämpar i Östeuropa önskade ett kärnvapenkrig. Men ur deras perspektiv erbjöd inte de engagerade kvinnorna vid Greenham common något större hopp om frihet. Olof Palme var inte likgiltig, men situationen var komplicerad. Tidigare hade han prioriterat nationell självständighet och social förändring framför internationell stabilitet. Nu, inför hotet om ett kärnvapenkrig, ansåg han att kollektiv säkerhet var viktigare än allt annat. Tanken var att avspänningen skulle bana väg för ökad tillit och mer kontakter mellan öst och väst. På sikt skulle detta gynna en demokratiseringsprocess.

Om man betraktar det hela litet djupare ska man alltså finna att här finns logik och konsekvens. Avspänningspolitiken och den aktiva neutralismen hade den amerikanska militära, politiska och ekonomiska styrkan som förutsättning. Avspänningspolitiken förblev objektivt sett en bu ert. Spelet var känsligt och insatserna höga, men det var också ett spel som gjorde det möjligt att upprätthålla en dialog mellan öst och väst, och eventuellt lugna ner spänningen i Europa. Sverige och den svenska socialismen blev populära i Sovjetunionen. Det är inte alltid lätt att vara ett litet land. Palme fick en gata och ett minnesmärke i Moskva.

Det är av många skäl svårt att i dagens läge utvärdera hur stort hotet om kärnvapenkrig i Europa var i början och mitten av 1980-talet. Vi vet inte vad Palme och den svenska regering- en visste, det vill säga vilket underrättelsematerial de förfogade över, rörande sovjetiska militära avsikter eller de stundande ekonomiska katastroferna i Östeuropa, det vill säga om sammanbrottet för de socialistiska ekonomierna.

Vi känner egentligen inte heller till vilken roll Palmekommissionens arbete med att skapa avspänning faktiskt spelade för skeendet under 1980-talets första del. Vad vi vet är emellertid att någon reell omsvängning i Sovjetunionen aldrig ägde rum, trots de skenbara förändringar som inträffade kring 1990. Vi vet att det säkerhetsetablissemang som idag har kontrollen i Ryssland är detsamma som styrde Sovjetunionen på Palmes tid.

Vad vi vet är också att historien inte tog slut 1991 och att ju mer den utvecklas, desto mer kommer vi att få anledning att omvärdera Palmekommissionen för gemensam säkerhet. Och att den form av komplext politiskt tänkande som Palme utvecklade under 1960- och 70-talen visade sig svårare att utöva under 1980-talet och knappast går att förvandla till någon utrikespolitisk ”app” idag. Men att komplexiteten ännu nns där, i form av ett antal kravfyllda betingelser för reflektion och politisk handling.

Framtidsarvet poster[1](bild)

Fotnoter:

1 Georges Didi-Huberman, Sentir le grisou, Paris 2014, s 21 (min övers.).

2 För min generation var Olof Palme en ständig referens och nästan en personlig bekant, vars åsikter man inte alltid delade, och som man ibland stördes av eller irriterades på, just för att man delade referenser: till exempel socialismen, arbetarrörelsen, arbetet mot kolonialismen och fascismen i Europa. Den här texten syftar i första hand till att göra detta välbekanta mindre välbekant. Den följer i stort sett Henrik Berggrens stora monogra Underbara dagar framför oss (Stockholm, 2012). Beträ ande avsnittet om 1980-talet och relationerna till Sovjetunionen och Nato är Robert Dalsjös Life-line Lost (Stockholm, 2006) huvudkällan. Jag saknar yrkesmässig kännedom om de konkreta förhållanden som här diskuteras. Min kompetens för att förstå relationerna mellan Sovjetunionen, Ryssland och Sverige nns framför allt på det litterära och kulturella området.

3 Henrik Berggren (2012), Underbara dagar framför oss, Norstedt, s 282.

4 A a, s 277.

5 A a, s 277.

6 A a, s 192.

7 Östen Undén (1966), Minnesanteckningar, Bonniers, s 170.

8 Berggren, s 270.

9 A a, s 357. 10 A a, s 446.

11 Berggren s 407. 12 Ibid.
13 Ibid.

14 A a, s 598.