+menu-

header image

Göran Hydén: Politiken gentemot Afrika. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

250px-Göran_Hydén_01GÖRAN HYDÈN är professor emeritus i statsvetenskap och har verkat som forskare och lärare i Östafrika, USA och Sverige. Han har genom åren skrivit ett stort antal artiklar och böcker om Afrika, dess politik och utvecklingsutmaningar. Här skriver Göran Hydén om ”Politiken gentemot Afrika”:

Ett halvsekel har gått sedan Sverige utformade sin politik gentemot Afrika baserad på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet med de fattiga. Denna politik återspeglade de vid den tiden förhärskande värderingarna inom det socialdemokratiska partiet. Den fanns praktiskt utformad i regeringens biståndsproposition från 1962 – ofta kallad ”Biståndsbibeln” – som än idag officiellt gäller som riktlinje för svenskt bistånd. Den politiska verkligheten har i många avseenden radikalt förändrats sedan dessa dagar och så har även biståndets roll i svensk utrikespolitik. Det finns därför anledning att närmare granska vad som ändrats och vilka konsekvenser det har för en politik gentemot Afrika baserad på de ursprungliga principerna om frihet, rättvisa och solidaritet.

Denna artikel inleds med en kort sammanfattning av de förhållanden för femtio år sedan som uppmuntrade och ledde till den svenska solidaritetspolitiken gentemot Afrika. Det följande avsnittet är ägnat åt de faktorer som på olika plan ändrat förutsättningarna för svensk utrikespolitik i allmänhet och gentemot Afrika i synnerhet. Den avslutande delen skissar på förslag som borde och kunde utgöra inslag i en Afrikapolitik baserad på frihet, rättvisa och solidaritet men anpassad till det nya århundradets realiteter.

***

Imperialismens upplösning började i samband med det första världskriget och fastställdes med freden i Versailles 1919. Principen om statlig suveränitet baserad på identierbara nationer blev riktlinje för mellanstatliga relationer. Det nya systemet för internationell politik nådde inte den afrikanska kontinenten förrän efter andra världskriget. Detta hade att göra med kvarvarande uppfattningar om att afrikanerna inte var förmögna att regera sig själva. De europeiska kolonialmakterna såg sig vid den tiden som civilisationens fanbärare. De gjorde mänskligheten en tjänst genom att förse afrikanerna med utbildning, hälsovård och andra viktiga komponenter i samhällsutvecklingen.

Denna inställning levde kvar efter andra världskriget då dock afrikanerna själva började ifrågasätta kolonialismen. Inte minst utbildade människor hade upplevt att världen kunde förändras genom ett nytt medvetande och en effektiv politisk organisation. I både engelsk- och fransktalande kolonier började en nationell befrielserörelse växa fram. Den var i början ganska modest i sina krav – självbestämmanderätt inom ramen för ett kolonialt överstyre – men radikaliserades under 1950-talets slut till att kräva full nationell självständighet. Kolonialmak- terna som fortsatte att insistera på att afrikanerna ännu inte var ”mogna” för demokrati fick se sig överkörda av den afrikanska nationalistvågen. Mot sin egen vilja och under tryck från inte bara afrikanskt håll utan även de nya stormakterna – Sovjetunionen och USA – fick de europeiska kolonialmakterna tänka om och planera för sina egna imperiers upplösning.

Så skedde i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Processen gick relativt smärtfritt på många håll eftersom de styrande i London, Paris och andra koloniala huvudstäder insåg de ekonomiska och politiska kostnaderna förknippade med att hålla kvar sina kolonier mot afrikanernas vilja. Motståndet mot avkoloniseringen kom främst från europeiska inbyggare som slagit sig ned i Afrika för att bedriva näringsverksamhet. Särskilt aviga ställde sig de vita farmarna i södra Afrika. Det blev klart i början av 60-talet att många länder i Afrika inte skulle få sin självständighet utan väpnad kamp. Stämningen radikaliserades i Afrika och bland de människor runt om i världen som sympatiserade med afrikanernas krav på politiska självständighet. Många ledande afrikaner fängslades för sin politiska verksamhet. Efter frigivning begav de sig i landsflykt och började organisera sig både politiskt och militärt för att uppnå självständighet för sina respektive länder. Även om fröna till dessa befrielserörelser såtts i det egna landet blev deras närvaro i redan fria stater som Tanzania och Zambia samt i Europa och Amerika det som på världsplanet accelererade och förstärkte stödet för afrikanernas frihetskamp.

När den radikala tanken om afrikanernas politiska självständighet med hjälp, om så behövdes, av militära medel nådde Sverige i slutet av 50-talet var den politiska reaktionen först tvetydig. Även om små grupper inom högern var de enda som offentligt ifrågasatte afrikansk självständighet fanns inom alla partierna en tveksamhet. En del menade att Sverige stod för fred och kunde inte säga ja till de afrikanska befrielserörelsernas begäran om militärt stöd. Andra insisterade på att de politiska förutsättningarna inte fanns på plats för att dessa länder på egen hand skulle kunna driva en effektiv samhällsutveckling. Man hänvisade till frånvaron av en inhemsk statsidentitet samt bristen på utbildade människor som skulle kunna ta över den offentliga verksamheten efter kolonialmakternas reträtt.

Stödet för Afrika fanns i det svenska samhället bland den yngre generationen, inte minst inom studentkårerna och ungdomsrörelserna. Olof Palme hade varit engagerad inom bägge och blev en ledande kraft för att vi skulle ta emot afrikanska studenter vid våra universitet. Dessa som började anlända till Sverige i slutet av 50-talet spelade också en viktig opinionsbildande roll inte bara på universitetsorterna utan även på andra platser runt om i landet. De hjälpte till för att få till stånd en ändring i den offciella svenska inställningen till Afrika.

Det socialdemokratiska partiet var vid denna tidpunkt delat när det gällde engagemanget för Afrika och tanken om bistånd till dessa nya stater. SSU och folkrörelserepresentanterna var genomgående positiva och ledde kravet på ett engagemang för Afrika baserat på frihet, rättvisa och solidaritet. Inom regeringen var dåvarande finansministern Gunnar Sträng den främste motståndaren. Eftersom han hade statsminister Tage Erlanders stöd fick den förste biståndsministern Ulla Lindström ofta förgäves kämpa för sin sak. Det var först under senare delen av 60-talet som det politiska läget ändrades till förmån för afrikanernas sak.

Det var dock inte givet att den svenska socialdemokratiska regeringen skulle ta sig an en djärv och progressiv inställning gentemot Afrika. Den allmänna radikaliseringen i slutet av 60-talet spelade säkert sin roll, men det var framväxten av en ny generation inom det styrande partiet som fick engagemanget att bli verklighet. Självklart spelade Palme en viktig roll inte minst efter det han blivit en framträdande och inflytelserik aktör inom statsministerkansliet. Afrikapolitiken skulle baseras på principerna om frihet, rättvisa och solidaritet och skulle praktiskt utformas med hjälp av den svenska erfarenheten från att bygga den egna välfärdsstaten. De afrikanska staterna skulle inte behöva gå igenom samma smärtsamma historiska utveckling som länderna i Europa. Med hjälp av internationell solidaritet och mellanstatligt bistånd skulle Afrika via en historisk genväg inom en överskådlig tid bli som alla andra länder.

Ungefär så resonerade man i socialdemokratiska kretsar när väl stödet för Afrika stabiliserats inom partiet. Kopplingen till den egna historien blev viktig för att rättfärdiga engagemanget och det var ingen tillfällighet att den förste generaldirektören för Sida – det svenska biståndsorganet – blev Ernst Michanek som tidigare spelat en ledande roll i framväxten av det svenska välfärdssystemet.

Afrika blev det främsta målet för svenskt bistånd inte bara för att dess stater var fattiga men också för att det gick att bygga ett progressivt politiskt engagemang kring deras frigörelse. Stödet till befrielserörelserna visar att Sverige tog det extra steg som afrikanerna uppfattade som ett genuint engagemang mot förtryck. En politik baserad på rättvisa och solidaritet tedde sig därför trots den initiala tveksamheten inom vissa kretsar i partiet så småningom som självklar. Man kan säga att bitarna föll på plats i slutet av 60-talet för den politik som gjorde Sverige till ett progressivt och respekterat biståndsland.

***

Femtio år har gått sedan dessa progressivitetens guldår. Förändringar har ägt rum på alla plan från världsordningen ända ned till hur biståndet förvaltas. För att förstå hur en möjlig ny Afrikapolitik baserad på frihet, solidaritet och rättvisa kan utformas är det nödvändigt att först beskriva och analysera de nya förutsättningar som råder en bra bit in på 2000-talet.

På det globala planet har en nyliberal ekonomisk världsordning slagit igenom. Resultatet är en tonvikt på handelns välsignelse. All verksamhet värderas i monetära termer. Effektivitet och resultat överskuggar principer som rättvisa och solidaritet. Internationella aktörer, vare sig de är multilaterala eller bilaterala, har anpassat sig till detta nyliberala tänkande. Världshandelsorganisationen WTO har blivit det mest infly- telserika organet samtidigt som UNDP och andra FN-organ förlorar i inflytande över jordens många hotande problem – klimatet, freden och ojämlikheten länder och folk emellan. Samtidigt förväntas just dessa multilaterala institutioner ta ledningen för en global massmobilisering av resurser för att en gång för alla lösa dessa komplexa problem. Svårigheten att uppnå millenniemålen i de länder där de är mest kritiska antyder vilken utmaning det rör sig om. De nya globala målsättningar med tonvikt på hållbarhet som världsförbundet just antagit för tiden fram till år 2030 lär inte bli enklare.

Ett skäl till försiktighet är den multipolaritet som idag råder på den internationella arenan. Nya inflytelserika länder som Kina, Indien och Brasilien kräver att deras röster får genomslagskraft i globala sammanhang. De har ett allt större inflytande inte minst över afrikanska länder där de står för de största investeringarna samtidigt som de ger sitt eget bistånd.

Även om svenska och europeiska värderingar och synpunkter fortfarande är viktiga i de stora globala ödesfrågorna är deras genomslagskraft inte lika stor idag som i slutet av 1900-talet. De västerländska demokratierna kunde flytta fram sina politiska positioner efter kommunismens fall men den våg av optimism som andades i västvärlden på 90-talet har nu märkbart försvagats. Tilltagande hot från islamistiska terrorgrupper, sämre relationer med Ryssland samt bakslag i demokratiseringen i Afrika har tvingat länderna att övergå från offensiv till defensiv. Istället för att ta en liberal och demokratisk världsordning för given är de progressiva krafterna i Europa i allt större utsträckning engagerade i ett ställningskrig mot extremistiska rörelser både på det globala och nationella planet. Politiken hotar allt mer att anta karaktären av ett nollsummespel där det gemensamma intresset får ge vika för särintressen, vare sig dessa är nationella, religiösa eller av annan art. Världen är i många avseenden på väg mot en westfalisk ordning där enskilda staters suveränitet snarare än det för jordens befolkning gemensamma råder. Skuggan från 1648 vilar allt mer över 1948 års överenskommelser att göra demokrati och mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet.

Detta är påtagligt i Afrika där politikerna ofta reagerar med motstånd mot att givarregeringarna ställer krav på att de till varje pris måste leva upp till västerländska värderingar utan hänsyn till de ekonomiska och sociala omständigheter i vilka de be nner sig. Deras kritik av den internationella brottsdomstolen ICC är ett exempel på detta. Tendensen att prioritera utveckling framför demokrati, som är mest uttalad i Etiopien och Rwanda, men som återfinns även i andra länder, är ett annat. Afrikanska regeringar i gemen intar idag en pragmatisk inställning till politiken och är mest intresserade av att se resultat i de utvecklingsansträngningar som är politiskt meningsfulla på det nationella planet. De hänger gärna med på globala projekt som millenniemålen, men snarare för pengarnas än det faktiska innehållet skull. I den utsträckning detta intresse leder till reella insatser på det egna planet skapar dessa ofta snedvridningar i resursanvändandet och blir inte sällan till förfång.

Ett exempel på detta har varit världssamfundets krav som del av millenniemålen på allmän skolplikt för barn före år 2015. Många afrikanska regeringar har lockats med av detta internationella åtagande men resurserna – för att de ska kunna mätas av statistikerna på FN-högkvarteret i New York – har i första hand använts till att bygga skolor så enrolleringen blir så hög som möjligt. Detta har skett på bekostnad av skolbänkar, lärare, skolböcker och sådana elementära saker som toaletter för eleverna. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att eleverna inte lär sig mycket – och att politiken i många avseenden motverkar sitt syfte. I till exempel Tanzania har utbildningsministern själv bekräftat att över hälften av grundskoleeleverna härom året kuggades i sin slutexamen och att många som går vidare till gymnasienivå inte ens kan skriva eller läsa, än mindre klara matematiska ekvationer. Det har skett en katastrofal försämring av utbildningen inte bara i Tanzania utan även på andra håll.

En del av förklaringen till att regeringarna i de afrikanska länderna förlorat sin förmåga att styra och övervaka samhällsutvecklingen är den djupa korruption som utbrett sig i både stat och samhälle. Det finns enstaka länder som Botswana och Rwanda där korruptionen inte är ett problem, men de utgör undantag. Det vanligare mönstret är att transaktioner, vare sig de görs i offentligt eller privat sammanhang, innefattar någon form av motprestation. Detta synsätt är en viktig del av den afrikanska samhällskulturen och har sedan självständigheten vuxit i betydelse på bekostnad av den ämbetsmannakultur man ärvde från kolonialtiden. Respekten för det allmänna och offentliga saknas idag i de flesta afrikanska länderna vilket utgör det främsta skälet till att politiska målsättningar sällan uppfylls. Den politiska oppositionen, där den finns, har sällan någon annan ambition än att komma till makten för att, i likhet med de som sitter i regeringen, kunna sko sig på det allmännas bekostnad. Civilsamhället utgör vanligtvis ett mer hederligt och löftesrikt alternativ.

Det som hänt på afrikanskt regeringshåll under senare decennier antyder därför att avståndet mellan tyckandet och tänkandet där har distanserat sig allt mer från de värderingar som styr svensk utrikespolitik. Den solidaritet och det samförstånd som en gång rådde har uppluckrats i takt med att de afrikanska länderna blivit en del av den globala ekonomin. Regeringarna upplever att investeringar med hjälp av utländskt kapital är lättare att hantera politiskt, än ett bistånd som ställer krav på internationella förpliktelser om demokrati och mänskliga rättigheter.

Även på det svenska politiska planet har förändringar skett med konsekvens för vår Afrikapolitik. Det viktigaste är inträdet i den Europeiska Unionen. Svensk utrikespolitik sätter förhållandet till Europa främst, på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Då rådde en tidvis häftig debatt om huruvida Sverige skulle ansluta sig till det europeiska frihandelsområdet Efta eller prioritera relationen med u-länderna. Afrika stod då mot Europa i debatten, och regeringen höll en längre tid dörren öppen för en solidaritetspolitik med Afrikas nya, men fattiga stater. Trycket för att ansluta Sverige till Europa växte dock allt starkare och sedan 1990-talet har integrationen gått allt längre. Det är uppenbart i Sveriges utrikespolitik gentemot Afrika som nu regelbundet harmoniseras med EU. Enskilda EU- länder kan ha olika uppfattningar om hur man går till väga i en viss fråga, men vad gäller målet råder sällan oenighet. Sveriges förhållande till Afrika bestäms därför inte bara i Stockholm utan även i Bryssel. Eftersom det råder stor enighet kring värderingarna i EU:s egen utrikespolitik upplevs detta i Sverige sällan som en tvistefråga, men ur ett afrikanskt perspektiv blir upplevelsen annorlunda.

Ett enat givarsamfund i form av en OECD-ledd kartell som ställer politiska krav på regeringarna att bli demokratiska och respektera mänskliga rättigheter uppfattas lätt som övermaga (om inte rent av nykolonialt) i sitt uppträdande. Erfarenheten visar att det är mycket lättare för enskilda givarländer att agera effektivt om de inte ses som lierade med EU eller USA. Poängen är dock att på plats Afrika är det mycket svårare för diplomater att idag agera på egen hand, jämfört hur det var innan Sverige inom ramen för EU och OECD bestämde sig för att i Afrika synkronisera sitt agerande med andra givarländer.

En annan viktig förändring i svensk utrikespolitik när det gäller Afrika är den nya politiken för global utveckling (PGU) som regering och riksdag godkände 2003. Den syftar till att bredda tänkandet om utveckling till att innefatta inte bara bistånd för sociala ändamål utan även handel och miljöfrågor. Denna breddning i hur man närmar sig utvecklingsproblematiken i Afrika och på andra håll är i många avseenden berättigad mot bakgrund av nödvändigheten att kunna tackla de stora frågorna om klimat och fattigdom på ett effektivare sätt. Men kravet på att samordna bistånd och handel i ett politiskt paket gör också att det blir mer komplicerat att i praktiken tillgodose sådana värderingar som frihet, rättvisa och solidaritet. Dessa tenderar att urvattnas och bli mer retoriska än faktiska.

I och med att Sveriges förhållande till de afrikanska staterna kringskurits av bredare politiska hänsynstagande – inom den egna regeringen, EU och det internationella samfundet – så har relationerna också blivit mer reglerade och byråkratiska. Även om ambassaderna idag har större formell autonomi, styrs deras arbetsrutiner av behovet att samordna med andra givarländer och att förse både regering och andra myndigheter på hemmaplan med ständiga rapporter. Detta skiljer sig väsentligt från den ”gamla goda tiden” då Sverige hade en påtaglig fältnärvaro i afrikanska länder i form av biståndsarbetare och volontärer som förkroppsligade tanken om solidaritet. Visserligen finns idag många enskilda organisationer på plats i Afrika och deras medlemmar arbetar vanligtvis solidariskt med afrikanska medarbetare, på ett opretentiöst men givande sätt. Dock hamnar tyvärr detta arbete alltför lätt i skuggan av det diplomatiska och ekonomiska samarbetet på regeringsnivå.

Byråkratin är idag också mer påtagligt närvarande i själva biståndsadministrationen. Bistånd ska både planeras, genomföras och utvärderas enligt mallar som arbetats fram inom OECD. Allt har standardiserats på ett sätt som förvandlat biståndet till en egen gigantisk industri för privata konsultfirmor, vilka frodas genom lönsamma kontrakt för design, planering och utvärdering av enskilda projekt och program. Under Sveriges glansdagar som biståndsland på 70-talet var det just djärvheten i att gå en egen väg och inte tveka att göra saker som andra givare inte gjorde som präglade Sida. Man eftersträvade att ge biståndet på mottagarnas villkor, snarare än bara på sina egna. Regeringen ansåg sig inte behöva styra biståndet i den utsträckning som nu är fallet. Detta ledde till att Sverige hade en status i Afrika som de esta andra givarländer avundades. Äldre afrikanska beslutsfattare och tjänstemän talar fortfarande om Sverige som ett speciellt givarland men den yngre generationen har svårare att se vårt land i liknande ljus. För dem tenderar Sverige att vara bara ytterligare ett europeiskt givarland med samma inställning som de andra. Det är därför mycket svårare för svenska diplomater att profilera vårt land på ett sätt som gör rättvisa åt den ursprungliga solidaritetspolitiken. Det finns undantag som Tanzania där Sverige fortfarande står högt i kurs och där man än idag kan knyta an till den anda av samförstånd som grundlades under 70-talet.

***

Många afrikanska länder har gjort påtagliga framsteg sedan självständigheten och viljan att fortsätta i progressiv riktning finns i skilda kretsar i varje land. Trots många motgångar är bilden inte enbart negativ. En progressiv hållning gentemot de afrikanska länderna är därför fortfarande aktuell. Utmaningen är hur den bäst kan utformas inom ramen för de globala och svenska förutsättningar som nu råder.

Svensk utrikespolitik vilar på fasthet och konsekvens. Därmed är den inte lätt att ändra. Inte minst idag när den också är bunden av hänsynstagande till medlemskapet i EU. Tolkningen av vad en progressiv utrikespolitik gentemot dafrikanska länderna skulle kunna innebära måste göras också mot bakgrund av denna politiska och institutionella verklighet.

Den första iakttagelsen är att en homogen Afrikapolitik knappast är möjlig. Undantaget gäller ärenden som berör Afrikanska Unionen. AU är en svag organisation med stort ansvar för kontinentens väl, inte minst vad gäller säkerhet. I era länder råder omständigheter som bekräftar förekomsten av en failed state. Extremister hotar både landets och medborgarnas säkerhet på era håll. Enskilda länders regeringar är vanligtvis oförmögna att ta itu med dessa utmaningar. Afrikanerna vill själva lösa sina säkerhetsproblem och bör så göra men samtidigt måste er resurser än vad de kan mobilisera på egen hand ställas till förfogande. Mot bakgrund av de hot som idag finns mot frihet, rättvisa och nationell sammanhållning är en svensk satsning på stöd till en gemensam afrikansk säkerhetsstyrka en nödvändig komponent. Ett sådant engagemang på kontinental nivå skulle de flesta afrikanska beslutsfattare uppfatta som inte bara relevant men också progressivt. Till skillnad från femtio år sedan då målet var att befria kontinenten från europeiska kolonialmakters kontroll, gäller det idag att försvara den mot nya hot med ursprung oftast i andra världsdelar. Dessa hot består främst av åtgärder ägnade att splittra nationerna längs religiösa eller etniska linjer. Ett svenskt engagemang till förmån för ökad säkerhet bör begränsas till kontinental eller regional nivå för att undvika misstankar om inblandning i enskilda länders inrikespolitik.

Den andra iakttagelsen är att förhållandena från ett afrikanskt land till ett annat idag skiljer sig på ett sätt som inte var fallet för femtio år sedan. Detta gäller både ekonomi och politik. Det innebär att den svenska politiken gentemot enskilda länder bör anpassas efter de allmänna samhällspolitiska omständigheter som råder och den inställning regeringen intar. Det finns dock gemensamma komponenter som skulle förstärka medborgarnas frihet och rättssäkerhet liksom den nödvändiga sociala sammanhållningen.

En solidarisk politik gentemot de afrikanska länderna kan idag inte utgå från att de sittande regeringarna på eget bevåg är redo att förverkliga principerna om frihet och rättvisa. En sådan politik måste inkludera stöd till just de instanser som är avsedda att hålla regeringarna i schack och i denna roll representerar medborgarnas intressen. Solidariteten måste sträcka sig hela vägen till folket.

PGU behöver profileras på ett sätt som får ansvarsutkrävandet på det politiska planet att framstå som en klar prioritet. Denna del av det politiska utövandet är den svagaste länken i de afrikanska ländernas demokratiseringsansträngningar. Det innebär ett fokus på att fria val kan hållas under regelrätta och rättssäkra former. Statsrevisorsuppdraget är alltid utsatt för politiskt tryck att hålla igen och behöver all hjälp att bli mer självständigt och effektivare. Biståndet till statsrevisorskontoret i Tanzania under senare år har varit lyckat och kan tjäna som modell och inspiration till andra liknande projekt.

Fattigdom och sjukdomar härjar fortfarande bland befolkningen i de afrikanska länderna. En social och ekonomisk satsning som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället är också en självklar ingrediens i solidaritetspolitiken. Kvinnornas emancipation är fortfarande en viktig angelägenhet. Denna satsning kan dock inte bara förlita sig på statliga myndigheter eller marknadskrafternas påstådda magi. Det krävs en betydligt klarare satsning på civilsamhället och framförallt folkrörelser. Dessa som en gång var så starka i Afrika men efter självständigheten försvagats måste byggas upp på nytt för att motverka den växande klyftan mellan rika och fattiga. Denna har nu nått en sådan grad att jämlikhetsargumentet som varit politiskt neutraliserat på senare år kan vitaliseras och fungera som en sporre till en mer rättvis och solidarisk samhällsutveckling.

En satsning på civilsamhället måste också innefatta frågan om hur dess självständighet kan försäkras. Detta gäller inte minst hur biståndsfinansieringen ska ske. Hittills har givar- pengar till civila sammanslutningar slussats via svenska enskilda organisationer. Detta har visserligen lett till fruktbärande samarbete men har sällan lett till hållbar utveckling eftersom energin på plats i Afrika försvunnit, i och med att samarbetet upphört efter utlöpt projekttid.

De afrikanska organisationerna måste få plats i förarsätet och göra sina egna prioriteringar. Detta sker bäst genom att stödja inrättandet av självständiga offentliga fonder som med regeringens godkännande fungerar som finansiärer av icke-statliga aktörer. Genom att tvinga civila sammanslutningar på plats att själva lära sig att söka medel för sitt utvecklingsarbete, istället för att förlita sig på att en svensk eller annan partner ska göra det, stärker man organisationsförmågan och förutsättningarna för en hållbar utveckling. Samspelet mellan de offentliga fonderna och civilsamhällets aktörer skulle också kunna bidra till att stärka förståelsen för det allmännas betydelse i sättet att styra landet. Ett svagt civilsamhälle och en otillräcklig respekt för det allmänna utgör Afrikas akilleshäl. Med en djärvare satsning på institutionella mekanismer som till exempel dessa fonder kan mycket av det man med begränsade resultat försökt sig på i termen good governance lättare uppnås.

Hälsosektorn saknar resurser att ta itu med de epidemier som fortfarande härjar på kontinenten. Svenskt stöd till denna sektor bör byggas ut med ökad nansiering till icke-statliga aktörer, inte bara svenska utan också afrikanska sådana. Den statligt drivna sjukvården är tyvärr korrumperad och ineffektiv. Även om den måste förbättras är medel till den slöseri i ett läge där akuta ingripande för att rädda liv är nödvändiga. En sådan satsning kan också få den offentliga vården att inse nödvändigheten av att bli hederligare och patientvänligare.

Andra inslag i en svensk utrikespolitik gentemot Afrika kommer att drivas av globala projekt, till exempel på klimatområdet eller i miljöfrågor. Särskilt viktig är Sveriges hållning till de globala utvecklingsmål som ska gälla fram till 2030. Under senare år har Sverige anslutit sig till andra givarländer som inom FN har yrkat på bestämda kriterier för resultatutvärdering som en förutsättning att dessa mål ska kunna uppnås. Denna hållning uppfattas i Afrika som om givarnasjälva bestämmer den globala agendan. Många kallar den för ny-kolonial och det är klart att den inte uppmuntrar till solidaritet med de rikare länderna. Sverige bör istället prioritera de fattiga ländernas suveränitet vad gäller takten och metoderna för att uppnå dessa mål. Dessa länders regeringar ska inte behöva ringas in i ett givarbestämt utvecklingslopp utan ha friheten att själva bestämma hur och när de når mållinjen.

Till sist ska sägas att frihets- och rättviseprinciperna har funnits med i de utrikespolitiska uttalanden som svenska regeringar gjort sedan 1960-talet, men de har urvattnats och byråkratiserats. Denna text har därför argumenterat för att vitalisera dem på ett sätt som kunde göra politiken gentemot afrikanska länder mer anpassad till de förutsättningar och utmaningar som präglar kontinenten idag.