+menu-

header image

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Lawen Redar är jurist och en av socialdemokraternas yngsta riksdagsledamöter. Här skriver hon om ”Bilden av ett barn”:

Lawen Redar

Lawen Redar

Bilden av ett barn

Nästan samtliga europeiska länder var skralt förberedda på kriget. Ransoneringspolitiken fungerade dåligt och den brittiska handelsblockaden mot tyska hamnar förorsakade akut hungersnöd i stora delar av Europa. För att vinna legitimitet och folkopinionen för fortsatt krigföring kontrollerades rap- porteringarna. Det brittiska parlamentet beslutade om statlig censur år 1914 vilket skapade grogrund för en chauvinistisk utveckling. Avhumaniseringen av tyskar blev ett dagligt inslag i The Times samtidigt som allt fler liberala kritiker eftersökte förbjuden rapportering från utlandet.

Journalisten Dorothy Frances Jebb var en av dem som i hemlighet importerade dagstidningar från övriga Europa, framförallt från Tyskland och Österrike-Ungern. Den skakande skildringen av ett Europa i akut hungersnöd och massflykt fick henne att driva en långdragen licensprocess mot regeringen. ”Handelsblockaden kommer att upphöra bara britterna får veta den hungersnöd vi orsakar!” sa hon.

Dorothys syster Eglantyne Jebb fann, bland de förbjudna importerade dagstidningarna, bilden av ett barn. Den svältande österrikiska tvååring, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, etsade sig fast i hennes minne. ”Vad är då skillnaden mellan detta och våra brittiska barn?” frågade hon sig. ”Varför ska ett av dem dö, i brist på näring, och ett annat ha privilegiet att överleva?”

Eglantyne Jebb beslutade sig att väcka allmänhetens medvetenhet om den mänskliga kostnaden av blockaden. På gator och torg i centrala London delade hon ut fotografiet. Förfrågningar från organisationer och dagstidningar vällde in. Plötsligt ville alla veta mer om bilden som till slut väckt anstöt i hela Storbritannien. Inte visste man att över tre miljoner barn led av undernäring i Europa!

I efterhand har bilden kommit att kallas ”det första krigets barn.” Och med facit i hand vet vi att det har tillkommit många många fler.

En annan bild som gjorde en hel ungdomsgeneration med- veten om de övergrepp som begicks i Vietnam är bilden på barnen som brännskadade flyr från sina napalmbombade hem. Nioåriga Phan Thi Kim Phúk, som springer naken på en väg efter att ha blivit svårt bränd på ryggen av en sydvietnamesisk attack, anses vara upphovet till statsminister Palmes skarpa ord om kriget samt den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA. Ett år efter bildens publicering undertecknades fredsavtalet i Paris.

Treårige Alan Kurdi, som ligger livlös på en sandstrand i Turkiet, är en bild av samma slag. Den har kommit att representera offren för dagens flyktingkatastrof. Den hjärtskärande bilden av ett litet barn som tvingats på flykt från Kobane i Syrien har fått världsledare att reagera och EU-länderna tillbaka till förhandlingsbordet. Sedan publiceringen av bilden i flera brittiska tidningar den 2 september 2015 vände opinionen i Storbritannien, oviljan att ta emot flyktingar minskade. Premiärminister David Camerons eget konservativa parti ger nu uttryck för vilja till förändring efter att ha uttalat att ”situa- tionen är olidlig och måste lösas.” Frankrikes premiärminister Manuel Valls har twittrat att en ”snabb aktion krävs” liksom Spaniens premiärminister Mariano Rajoy att ”kriget måste få ett slut.”

Naturligtvis påverkar starka bilder opinionen som i sig påverkar politiker och slutligen den politik som förs. Men bilder på barn, offer för vuxenvärldens handlingsmönster, gör något med oss. Vi agerar oväntat bortom nationsgränser, etnicitet och religion. Kanske tvingas vi till en klarhet om vad som är rätt och vad som är fel?

Olof Palme sa en gång att ”den enda verkligt praktiska anknytningen till framtiden vi har är barnen.” Kanske reagerar och agerar vi på bilder av drabbade barn just för att de väcker vårt kollektiva medvetande? Vi alla vet att om barnen lider, så lider även framtiden. Därmed blir vi gemensamt ansvariga för framtidens utformning och förpliktade att agera.

***

Olof Palmes engagemang för barns rättigheter började redan med det första politiska sakområde han ansvarade för som statsråd: skolan. I hans politiska filosofi om hur klassamhället skulle avskaffas spelade skolan en avgörande roll. Många gånger upprepade han att ”skolan är nyckeln.”

Med en kostnadsfri och jämlik skola skulle klyftorna mellan barnen upphöra vilket också skedde i takt med att allt fler arbetarklassungdomar gick ut gymnasiet. Jämlikhet för Palme innebar inte enbart att göra upp med inkomstskillnaderna. I skolpolitiken exemplifierade han med två ytterligare komponenter: kompensering och omfördelning. Till skillnad från liberalismen, som också ställer jämlikhetskrav på skolan, var Palme starkt emot förslag som utpekande betygssystem, förmåner och konkurrens som måttstock på mänsklig framgång. Alla skulle ha en chans utifrån sina förutsättningar och motiveras till det livslånga lärandet.

Insikten att en radikal skolpolitik inte förändrar barnens liv utanför skolan, om föräldrarna missgynnas av socialt begränsande strukturer, bidrog till Palmes idé om skolans kompenserande roll. Så gott som det gick skulle skolan kompensera barnens olika livsvillkor och förutsättningar genom extra insatser, livskunskap, studievägledare, kuratorer, sjuksköterskor, vaktmästare, fritidshem och skolmorfar. Avgiftsfri idrott och kulturskola skulle ge alla barn kulturellt kapital. Lika möjligheter skulle ersättas med likvärdighet. Omfördelningen av resurser efter behov blev ett annat verktyg för att råda bot på barnens olika förutsättningar.

Sedan kom utbyggnaden av barnomsorgen. Till en början motiverades den med arbetskraftsbrist och syftet att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Men Palme insåg, till skillnad från borgerlighetens kritik av familjens sönderfall, värdet av mötet med andra barn i tidig ålder samt möjligheten till uppfostran av aktiva samhällsmedborgare. Barnen skulle lära sig om demokrati, samhällsvärden och mänskliga rättigheter. Det privata, menade han, var politik. Att kvinnor skulle förvärvsarbeta var ett steg i riktning mot jämställdhet. Det andra steget var en förändrad familjemodell där män och kvinnor skulle ha samma ansvar för hemmet och barnen.

I en debattartikel i Sydsvenskan 1976 skrev Olof Palme att papporna måste känna en större vilja att ta del av barnens uppväxt: ”Ett samhälle är människovärdigt när pappor har rätt till sina barn och barn har rätt till sin pappa.” Kort därefter beslutade riksdagen om införandet av föräldraförsäkringen.

Att barn intog en viktig plats i Palmes inrikespolitiska gärning råder det ingen tvekan om. Men i det utrikespolitiska engagemanget syntes det som allra mest. Ibland var det som att ilskan aldrig kunde stanna i hans kropp. Bilder på sönderbombade lekplatser, malariadrabbade barn och rassegregerade skolor kunde få honom fullständigt ursinnig.

Som talet han höll på Folkriksdagen mot apartheid i

Stockholm den 21 februari 1986 inför ANC, SWAPO och företrädare för FN och svenska folkrörelser, om vita och svarta barns förutsättningar i Sydafrika. För att dela med sig av sin upprördhet exemplifierade Palme med uppenbart absurda situationer:

What if a mixed marriage couple have two children: may this children, if one turns out white and the other black, go to the same school?5

Eller följande raka konstaterande i ett tal hösten 1977:

Apartheid är den enda formen av tyranni som brännmärker en person ända från födseln beroende på hudfärgen.

Inte heller skrädde han orden mot totalitära regimer när han skulle kommentera deras strategi att hjärntvätta barn och ung- domar:

De skall uppfostras till att tro på en absolut sanning, en dogm, som har den fördelen att den serverar patentlösningar och därför befriar människor från nödvändigheten att tänka. Det har tänkts färdigt i den totalitära staten.

Palme var mån om att efterlämna en värld bättre än den han själv växt upp i. Det gjorde han genom det talade or- det men även genom praktisk verksamhet. Han fördömde Vietnamkriget men såg samtidigt till att skydd, sjukvård och mat levererades till krigsdrabbade barn genom barnrättsorganisationer. Intresset för barns rättigheter delades dessutom med hustrun Lisbeth Palme som sedermera blev ordförande för Unicef. Än idag har parets insatser för att motverka barns särskilda utsatthet för sexuellt våld, människosmuggling och prostitution i konfliktdrabbade områden varit betydande för Unicef.

***

Bilden av den svältande österrikiska tvååringen, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, påverkade för hundra år sedan hela Europa. Handelsblockaden upphörde men Eglantyne Jebbs kamp för barnen slutade inte där. Hon menade att mänskligheten är skyldig barnet det bästa man har att ge för att säkra att framtiden blir bättre. ”Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world” brukade hon säga. Hon formulerade barns särskilda behov och rättigheter i en deklaration som år 1924 antogs av Nationernas Förbund. Men det var inte förrän år 1978 som barnrättsorganisationerna i världen propagerade för ett lagligt bindande dokument. En arbetsgrupp under FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsattes med uppdraget att ta fram ett förslag till konvention om barnets rättigheter.

Olof Palme besökte Göteborgs arbetarekommuns 90-års- jubileum år 1980. I sitt tal Krigets ansikte delade han för första gången sin betraktelse av barn som egna individer och inte som bihang till sina föräldrar. ”Barndomen är ingen trans- portsträcka, ingen krigstid, barndomen har ett värde i sig.”

Samma grundläggande tanke bygger FN:s konvention om barns rättigheter på. Barns intressen formulerades uttryckli- gen som mänskliga rättigheter med fyra grundpelare: förbud mot diskriminering (artikel 2), barns bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätt till inflytande och att komma till tals (artikel 12). Barns utveckling ska därmed säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga.

Sverige var ett av de första länderna i världen att skriva un- der konventionen. Ingvar Carlsson berättar i sina memoarer att det var tack vare Lisbeth Palmes engagemang i Unicef som han fick upp ögonen för frågorna.9 Enligt Carlsson syftade rati- ficeringen främst till sätta press internationellt, även om också Sverige får återkommande kritik av FN:s barnrättskommitté.

Vid Sveriges ratificering av barnkonventionen fanns inte Olof Palme vid liv. Vi behöver inte tvivla på vad hans inställning till den hade varit. Inte heller tror jag han hade väjt för att kritisera USA och Somalia för att vara de enda länder som inte skrivit under. Jag tror också han hade känt frustration över att Sverige fortfarande inte gett konventionen rättslig status i landet, vilket Finland gjorde 1991 och Norge 2003. Att sittande regering vill göra barnkonventionen till lag är ett viktigt steg för utökade rättigheter för barn. Men frågan är om Palme hade stannat där? Kanske hade han stridit för att Sverige dessutom skulle skriva på det tredje tilläggsprotokollet som ger barn rätt att lämna klagomål till FN:s barnrättskommitté?

Det är många frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Världen har också, trettio år efter Olof Palmes död, markant förändrats. Frågan är vad vi kan göra för att de värden han så hårt stred för – frihet, jämlikhet och solidaritet – fortsätter att utgöra grunden för svensk utrikespolitik också i framtiden?

***

Sedan millenniemålen antogs av FN år 2000 har fattigdomen i världen halverats. Ändå lever 800 miljoner människor i absolut fattigdom idag. Avståndet mellan människor växer i takt med att de sociala klyftorna ökar. Från 1981 till 2015 har Arktis yta minskat med drygt 900 000 kvadratkilometer och lyckas vi inte hålla den globala uppvärmningen under två grader kom- mer extremväder, havsnivåhöjning, ökenutbredning och brist på jordbruksmark inom kort att vara en av vår tids största utmaningar. Detta påverkar givetvis säkerhetsläget i världen – som därutöver präglas av rysk aggression och annektering i Ukraina, ett Syrien som faller isär, ett Kongo som haft sex år av inbördeskrig, fortsatt bosättarpolitik i Palestina, utbredning av fascistisk terrorism i Irak och Nigeria, växande nationalism i Europa, alarmerande migrationskris och därtill ett handlings- förlamat säkerhetsråd i FN. Vi befinner oss i en verklighet som vår värld inte har skådat sedan andra världskriget.

Mitt i all denna sorg över tillståndet i världen vet vi att dagens generation är den första som kan utrota fattigdomen och den sista som kan stoppa klimatförändringarna, som Ban Ki-Moon uttryckt det. Möjligheten att kunna vara med och lösa dessa storslagna frågor lockar för närvarande en ny generation till det politiska arbetet. Drömmen om demokrati och levebröd har omdanat många samhällen i vår närtid. Händelserna har kommit att kallas den arabiska våren, trots att resningarna varken begränsats till ”arabvärlden” eller våren. Det var hundratusentals unga som fann styrkan i att kollektivt säga ifrån mot massarbetslösheten, den sociala ojämlikheten, korruptionen och diktaturernas övergrepp. I Syrien ser vi hur revolutionen dränkts i blod av diktaturens rädsla för en kol- lektiv förändrings- och upprorsvilja. Vad vi bevittnar är en ny generation medveten om att tillståndet i världen inte är ödesbestämd.

Detta får mig att tänka på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Om ambitiösa målsättningar mot fattigdom, uppbyggandet av välfärd, ekonomisk och social demokrati, fördelning av rikedo- mar, teknologisk utveckling, krav på hög utbildningsstandard och en utrikespolitik bortom militarisering. Skulle vi våga tänka så kreativt idag?

Jag menar att vi inte har något val.

Vid regeringsbildandet hösten 2014 deklarerade utrikesminister Margot Wallström att Sverige från och med nu ska ha en feministisk utrikespolitik. Borgerligheten lät sig inte vänta med sin kritik, men för första gången används en politisk och vetenskaplig analys och metod som kan ge långsiktiga effekter. Det är ingen tillfällighet att Nobels fredspris samma år gick till Malala Yousafzai för hennes kamp för unga flickors rätt att gå i skolan.

Ett feministiskt perspektiv på problem och lösningar är ett viktigt redskap för att hantera de utmaningar som världen står inför idag. All vetenskap visar att fokus på kvinnors delta- gande och makt utgör ett effektivt instrument för prevention, att skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig. För uppbyggandet av hållbara institutioner och rule of law visar forskningen att jämställda samhällen även har minskad vålds- benägenhet och korruption. Så ska vi tackla det som främst dödar och hotar människor i dag – och som leder till sönderfallande stater, interna och mellanstatliga konflikter – måste denna omformulering ske av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Sjukdomar och epidemier, klimatförändringar, organiserad brottslighet, sexuellt våld, fattigdom och samhällens sårbarhet genom bristande krisberedskap utgör grunden till världens säkerhetspolitiska problem. Dessa måste utmanas innan de leder till katastrofer och kapprustning – detta är grundanalysen i en feministisk utrikespolitik. Kvinnors deltagande i ekonomin leder till stärkt tillväxt. Bistånd med genusperspektiv når vanligen bättre hållbarhet och långsiktighet.

En annan skiljelinje är vilka frågor som prioriteras. Frågor om arbete, fackliga rättigheter och uppbyggandet av formella sektorer där jobbtillväxten sker innebär att bekämpa barn- arbete och barnfattigdom. Vita organiserade arbeten – till skillnad från svartjobb – och möjligheten för alla barn att gå i skolan är inte bara viktigt för den enskilde, utan för ett lands välståndsutveckling och säkerhet. Fattigdomsbekämpningen kan inte fortsättningsvis ske i enlighet med borgerlighetens välgörenhetsagenda utan måste fokusera på individen och samhällets möjlighet att själv lyfta sig ur fattigdom.

För att stärka barnens rättigheter kan vi använda samma politiska filosofi som Olof Palme hade. En kostnadsfri och jämlik skola i Sverige och i världen är nyckeln till att göra upp med ojämlikheten nationellt och internationellt. Lika möjligheter ska ersättas med likvärdighet. Detsamma gäller barnomsorgen som både underlättar för kvinnors deltagande i ekonomin och stärker varje lands tillväxt, men även till uppfostrandet av aktiva samhällsmedborgare. Barn får lära sig sina grundläggande mänskliga rättigheter, påverka beslut som de berörs av och göra sin röst hörd.

Så kan en utrikespolitik trettio år efter Palme förändra vår värld idag. I slutändan är det vi som bestämmer hur ”vår enda verkligt praktiska anknytning till framtiden” kommer att bli. För är det barnen som lider, så lider även framtiden.

 

NOTER:

1 Mulley Clare (2009), The woman who saved the children: a biography of Eglantyne Jebb, founder of Save the Children, Oxford, One world publication, s 226.

2 A a, s 237.

3 Olof Palme, SAP:s kongress 13 juni 1968.

4 Olof Palme, ”Ett barnvänligare samhälle”, Sydsvenska Dagbladet 27 juni 1976.

5 ”Speech made by the Prime Minister, Mr Olof Palme, at the ’Swedish People’s Parliament against Apartheid’ at Folkets Hus on 21 February 1986”, tillgänglig via www.olofpalme.org.

6 Olof Palme, anförande vid Statsanställdas kongress, Stockholm, 21 september 1977. Publicerat i Olof Palme, Med egna ord, Brombergs, Stockholm, 1977, s 140.

7 Olof Palme, ”Demonstration i Prag”, Svenska Dagbladet, 15 juni 1949.

8 Kul C. Gautam, ”Sweden and Unicef: 60 Years of Special Partnership for the World’s Children”, anförande i Sveriges riksdag den 17 maj 2006. Tillgänglig via www.unicef.org.

9 Ingvar Carlsson (2014), Lärdomar: personliga och politiska, Norstedts.