+menu-

header image

Klassisk sossepolitik och mer välfärd får högern att gå i taket

Så har finansminister Magdalena Andersson nu gått sin budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Följd av ett digert pressuppbåd gick hon Drottninggatan fram, från Finansdepartementet för att lämna regeringens budget till riksdagen. Den budget som genom Decemberöverenskommelsen ska kunna passera riksdagen och bli verklighet, till skillnad från förra årets.

Budgeten innebär en investering i Sverige. Den innebär enligt Magdalena Andersson framför allt fler jobb, bättre skola och satsningar på smart miljöteknik. Grundperspektivet är att ökad jämlikhet är bra för alla, bra för Sverige. Att satsningar på att minska klimatpåverkan är akuta.

Reformer uppges göras på runt 44 miljarder kronor. Bland dessa finns väldigt välkomna infrastruktursatsningar, framför allt på järnväg och kollektivtrafik i landsbygden, den största bostadssatsningen på 20 år, mer pengar till pensionärer genom skattesänkningar, fri sjukvård och mer personal på äldreboende, fri tandvård och glasögon för barn och unga samt resurser för att hantera flyktingsituationen.

Moderaterna räknade i sin kommentar till budgeten upp skattehöjningarna till 154 miljarder, vilket fick dem att upprört tala om att ”utanförskapet” kommer att öka. Att RUT- och ROT – bidragen som i hög utsträckning utnyttjas av redan välbeställda – minskar (långt ifrån upphör, som man skulle kunna tro), det kallar Ulf Kristersson för ”rent destruktivt”. Vidare upprörs Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson över att det görs satsningar för ökad jämställdhet – ”män påverkas mer än kvinnor”, säger han med darr på rösten.

KD snurrar in sig i en fartygsmetafor och menar att ”besättningen nu gör revor i seglet och borrar hål i skrovet”. Detta bland annat mot bakgrund av att pensionärer inte längre ska behöva betala skatt.

I Svenska dagbladets ledare kallades i morse insatser för att människor som är sjuka och arbetslösa ska få det lite bättre, efter Alliansens politik som tvingat cancersjuka att söka jobb och arbetslösa att utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, för att det görs mer attraktivt att vara arbetslös och sjukskriven.

SvD skriver sedan om hur svårt det blir för höginkomsttagare – de som tjänar mer än 50.000-120.000 kronor/månad – som nu får mindre jobbskatteavdrag. Bakvänt, tycker SvD. Utan att förstås nämna ett ljud om att de som har betydligt mindre inkomster än så, nu får det bättre…

Företagarnas VD Günther Mårder toppade det hela genom att tala om en ”ytterlighetspolitik” och att regeringen med budgeten gör en ”överdriven vänstergir”.

Det är alltså bakvänt, en överdriven vänstergir och ett hål i skrovet att göra livet bättre för de som idag har det sämst i samhället. Att anta ett solidariskt perspektiv är ytterlighetspolitik. När kvinnor får det bättre och jämställdheten mellan män och kvinnor blir bättre, finns skäl att uppröras. Att höja taket i arbetslöshetskassan och förbättra sjukförsäkringarna är att öka (inte minska) utanförskap.

Aj då. Jag som trodde det handlade om klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik. En ganska beskedlig svensk välfärdspolitik. Sossepolitik som den alltid sett ut. Lite Robin Hood som tar lite mer från de rika och ger lite mer till fattiga. Gott så.

Det var precis en sådan fördelningspolitik som vi efterlyste i Aktuellt i politiken i slutet på augusti. En tydlig fördelningspolitik motverkar alla slags samhällsklyftor och segregation, skrev jag då. Här får vi äntligen en budget som har just detta som mål. Det är mycket tacknämligt.

Här finns t ex en stor satsning på billiga hyresrätter, som en rättvisereform för att fler ska kunna nå allas rätt att få en bostad. Mer än 15.000 hyresrätter/år som utlovas kommer vara långt från nog, men det är i alla fall en god början. Med direkt stöd till kommuner för att kunna ta fram byggbar mark tas ett par steg framåt för att kunna komma ikapp bostadsbristen.

Tidigare har vi Socialdemokrater för tro och solidaritet velat att reformer för fler bostäder kombineras av insatser för att minska segregation, en social bostadspolitik. Att satsa på hyresrätten är återigen en början, men mer bör komma.

Vi har också velat se ökade satsningar på global solidaritet: När världen brinner och fler än på många decennier tvingas lämna sina hem för att söka trygghet i Europa och Sverige måste det finnas goda möjligheter att ta emot dessa människor. I budgeten ser vi nu att resurser tillförs bland annat civilsamhället och kommuner, för bättre mottagande av flyktingar. Det är mycket bra.

Jag reagerar dock på Magdalena Anderssons lugnande svar till journalister på pressträffen – att det mesta av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet räknas av mot biståndet. De oseriösa partier och debattörer som talar om att det kostar samhället för mycket att emot fler flyktingar kan alltså i princip pusta ut.

Komikern Henrik Schyffert räknade i ett välspritt inlägg i sociala medier, drastiskt men pedagogiskt, att det skulle kosta ett netflix-abonnemang, en pizza och en läsk om året att kunna solidarisera oss med fler människor som flyr. Det gör det nu inte. Väldigt få behöver alltså offra sitt netflix-abonnemang. Det är istället de fattiga i vår omvärld som står för det mesta av kostnaderna för att hjälpa andra fattiga.

Biståndet används demokratiutvecklande och fattigdomsbekämpande. Att sänka det, även på detta vis, är enligt mig mindre lyckat. Det innebär t ex i förlängningen färre möjligheter att kunna bidra till att minska skälen att fly länder med förtryck.

Att kungafamiljens apanage höjs med nära 8 miljoner kronor känns mot den bakgrunden än mer illa.