+menu-

header image

Ett erkännande i process

Jag hade i fredags förmånen att få delta i minnesgudstjänsten i Storkyrkan för offren i det armeniska folkmordet. Det var en mycket stark ekumenisk manifestation för att högtidlighålla hundraårsminnet av den enskilda händelse 24 april 1915 – när en större grupp armeniska intellektuella fängslades i Konstantinopel – som senare ledde till fördrivning, massaker och dödande av cirka 1,5 miljoner kristna i det Ottomanska rikets sönderfall.

Storkyrkan får enligt brandmyndigheten maximalt rymma 1200 personer. De ansvarige fick förmodligen släppa till ytterligare 300. Här fanns alla Sveriges kristna ledare. Många svenska civilsamhällesledare. Men framför allt åtminstone 1000 svenskarmenier, förmodligen fler än som samlats i ett och samma rum någon gång tidigare.

Regeringen företrädd av Ibrahim Baylan, själv ättling till de som drabbades. Det var bra att regeringen var ordentligt representerad. Speciellt eftersom det funnits en kritik att regeringen inte tydligt följt det löfte både socialdemokraterna och miljöpartiet gett att regeringen ska följa riksdagens beslut om erkännande från 2010.

Jag var som ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet en av de drivande vid partikongressen 2009 där partiet fattade beslut om att verka för ett erkännande av folkmordet på armenier och andra kristna vid det ottomanska rikets sönderfall. Självklart skulle jag gärna sett ett tydligare agerande från regeringen inför 100-årsminnet. Det är alltid olyckligt när politiken kommer efter i mogna ögonblick.

Samtidigt är det viktiga idag att den svenska regeringen arbetar på att få en rörelse hos Turkiet i frågan. Att Turkiet når ett erkännande och att det är möjligt att inleda en försoningsprocess både i relation till staten Armenien, men främst till ättlingar till de drabbade.

Deklarationer är viktiga. Samtidigt har riksdagen sagt sitt. Det är den viktigaste politiska deklarationen. Statsministern har markerat att han avser följa riksdagens beslut. Forum för Levande Historia, som är regeringens organ för folkmordsfrågor, har under många år, även innan riksdagen fattade sitt beslut, betraktat det armeniska folkmordet som just folkmord.

Detta kan inte regeringen krypa tillbaka från. Det handlar om hur man förvaltar ansvaret och ser till att föra frågan framåt, med diplomati, dialog och deklarationer och med rätt politisk timing. I slutändan är det resultatet som räknas.

Men resultat kommer inte avsig självt.

 

 

This entry was posted in Tro&Politik. Bookmark the permalink.