+menu-

header image

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

TIDEN_1_2015_QIOZK_Page_39

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet