+menu-

header image

I Sverige stavar vi Bush med sch

Så har nu Kristdemokraterna samlats kring att kröna Ebba Busch Thor till sin partiledare. Det kommer att innebära en förnyelse för det av opinionssiffror så stressade Kd. Till skillnad från sina företrädare är hon ung, kvinna och inte från Kd:s kärnområde runt Jönköping.

Till skillnad från Alf Svensson och Göran Hägglund har hon inte heller rötterna i pingströrelsen. Den förändringen är väsentlig. Under drygt 50 år har mycket av Kd:s inre drivkraft handlat om att bistå delar av pingströrelsen att komma ur det man upplevt som en politisk marginalisering.

Det har också varit ett skäl varför det inte alltid – i synnerhet inte de första 30 åren – gått att klockrent placera in Kd på en höger-vänsterskala. I samband med att Göran Hägglund meddelade sin avgång skrev P O Enqvist i Expressen en intressant berättelse som han utelämnat från sin bok Lewis resa.

Hans källa var Stanley Sjöberg som själv var med vid bildandet av Kds 1964 när man diskuterade vilken politisk inriktning det nya partiet skulle ha. Efter en stund diskussion satte Lewi Petrus ner foten och förklarade att man skulle anta den socialdemokratiska ekonomiska politiken i sin helhet, men tillföra kristna värderingar.

Vi kan så här i efterhand fundera över varför inte Broderskapsrörelsen förekom tydligare på Lewis radar, men mina tidiga möten både med Kdu och Kds bekräftar att partiet då inte var alldeles enkelt att placera in på den traditionella höger-vänsterskalan.

Under 1980-talet, när jag var generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen fanns det många aktiva medlemmar från Kdu. Med Sara Skyttedal som ordförande är detta svårt att föreställa sig idag. Jag hade under dessa år också ett utmärkt samarbete med Alf Svensson – som då satt i riksdagen genom valteknisk samverkan med Centerpartiet – och hans kansli i frågor om vapenexport, bistånd och säkerhetspolitik. Under ett gemensamt besök till Moskva 1987 försökte Alf t o m värva mig och erbjuda ett särskilt ansvar för Kd:s Rysslandskontakter. Jag talade dock om var jag hörde hemma och han nöjde sig med det.

Kd:s successiva definiering högerut har delvis varit kopplad till partiets sekularisering och identifiering som del av den europeiska kristdemokratiska traditionen. Men den har också varit kopplad till ett mindrevärdeskomplex som växt i mötet med socialdemokratin i de olika sammanhang där företrädare mötts.

Svenska kristdemokrater har engagerat sig i politiken i avsikt att göra gott. De har i kommun- eller landstingspolitiska sammanhang sett konkreta problem som de vill lösa, en ideell förening som saknar lokal eller en handikappad som kommit i kläm mellan vårdsystem.

De driver sin fråga med stort engagemang och välvilja, men ofta utan att tänka på helheter eller konsekvenser. Det har gjort att de ofta och ganska brutalt blivit tillrättavisade av starka socialdemokrater som istället tänker i helheter och system. I detta möte mellan olja och vatten var kristdemokrater länge utan egentligt inflytande. Att inte få utlopp för sitt engagemang och goda vilja närde en frustration, men också aversion, gentemot socialdemokratin. Det emulgeringsmedel som ibland kunde få dessa diametralt olika synsätt att kommunicera, bestod inte sällan av broderskapare.

När Kd genom samarbetet i alliansen fick verkligt inflytande och fortsatte att driva enskildheter utan att tänka på helheter har de också kunna sätta avtryck. Avskaffande av fastighetskatten rätade upp omedelbara problem för låginkomsttagare i högt värderade hus, men rev samtidigt sönder ett av de viktigaste fördelningspolitiska instrumenten och skapade ett hål på 30 miljarder i statskassan. Det är intressant att Göran Hägglund beskriver detta som sin viktigaste seger.

Vårdnadsbidraget har lindrat frustrationen hos några som inte velat använda kommunal barnomsorg, men motverkat en utveckling av jämställdhet, i synnerhet för invandrarkvinnor. Om Kd fått gehör för kravet på bensinskattesänkning hade det underlättat för låginkomsttagare i glesbygd, men underminerat klimatmålen.

Att värna individen på bekostnad av helheten är självklart höger, även om det är mindre bemedlade som varit utgångspunkten för Kd:s engagemang. Samtidigt har det funnits frågor där kd profilerat sig mer till vänster även under senare år.

Dit hör försvaret av enprocentmålet i biståndet, sociala frågor och värnande av civilsamhället. Under Stefan Attefall som civilminister har religionsfrihetspolitiken utvecklats från ett värnande av pingströrelsens intressen till ett principiellt förhållningssätt för likabehandling i ett mångkulturellt samhälle. Det har funnits en tydlig strävan hos partiledningen att hålla den kristna högerflanken i partiet på plats.

Och det var Göran Hägglund som tog ett ledaransvar i Alliansen för att nå fram till decemberöverenskommelsen. Här är jag glad att vi kunde bidra på marginalen med hjälp av mina erfarenheter och relationer från 1980-talet.

Denna balansgång har varit nödvändig för att kunna nå de historiska kärnväljarna i frikyrkorörelsen. Den kristna högern är nämligen mycket marginell i Sverige. Visst finns det konservativa drag, men i huvudsak är Lewi Petrus insikt från 1964 alltjämt relevant. Troende människor i Sverige vill ha ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Därför är de kristdemokratiska medlemmarnas samling kring Ebba Busch Thor, mot de profiler som stått i ledningen under senare år, intressant.

Hon sätter den heteronormativa familjen först. ”Staten kan inte kompensera för fallerade familjer”. Hon vill ha nollvision mot aborter och samvetsfrihet, men problematiserar inte att samvetsfriheten inte kan vara överordnad kvinnors rätt till hälsa.

Hon vill bygga en gemensam värdegrund i landet och ha en mer ”ansvarsfull” invandringspolitik, i betydelsen minskade volymer av flyktingar.

Pensionssystem och föräldraförsäkring ska byggas på familjen inte individen. Hon vill införa barnomsorgspeng. Hon vill låta KD bli partiet som motarbetar ”ovanifrånlösningar” om t ex jämställdhet, familj o arbetsmarknad. Hon är stark motståndare till politiska lösningar inom dessa områden, t ex kvotering.

Hon vill inte kalla sig antirasist, liberal eller värdekonservativ. ”Jag är kristdemokrat”. Hon vill sänka fler skatter. Hon önskar en översyn av kapitalbeskattning för att underlätta för investeringar i små företag.

Hon vill stärka försvaret och gå med i Nato. Hon har poserat på ett syriskt stridsfordon i Israel och uttalat sig gillande om den tidigare vicepresidentkandidaten Sarah Palin i USA.

Med valet av Ebba Busch Thor kommer Kd att ta ut det steg till höger som man tvekat att ta sedan Lewi Petrus tog ställning mot det 1964. Frågan är vilka konsekvenser det kommer att få för svensk politik?

För Socialdemokrater för Tro och Solidaritet blir det politiska livet enklare. Kd är vår huvudmotståndare i dialogen med kristna väljarna. Här bli kontrasten tydligare och vi kommer att ha lättare att visa på vägvalet. Den överströmning från Kd till S som vi haft under senare år kommer att fortsätta och förstärkas.

De väljare som Kd kan vinna med Ebba Busch Thor kommer i första hand komma från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Ett mer rumsrent nationalkonservativt parti kan självklart på kort sikt minska Sverigedemokraternas inflytande. Kanske kan det också bidra till att bryta upp alliansen.

Med all säkerhet kommer det att bidra till att minska Kd:s inflytande. Den pragmatism som styrt den tidigare partiledningen har gett Kd ett oproportionerligt stort inflytande. En konservativ aktivism kommer att tillfredsställa självbilden hos delar av medlemmarna, på bekostnad av resultatet.

För svensk politik som helhet kan det kanske vara bra. Efter några år med två låsta block och omfattande triangulering väljer nu Kd en egen väg. Om det bidrar till tydligare vägval kan det vitalisera politiken.

Men jag förstår oron hos många av de pragmatiska kristdemokrater som tänker ungefär som Lewi Petrus gjorde vid grundandet för 51 år sedan. Några av dessa kan vi också behöva förbereda oss att välkomna som medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, trots att vi vant oss att stå på olika barrikader.

This entry was posted in Tro&Politik. Bookmark the permalink.