+menu-

header image

Björn Söder kränker mänskliga rättigheter

Med sorg lyssnade jag ikväll till Aktuellts intervju med sverigedemokraten och andre vice talman Björn Söder, efter hans uppmärksammade uttalande att samer och judar inte tillhör den svenska nationen.

Hans uttalande är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. I den andra artikeln slås fast: ”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Den allmänna förklaringen växte fram som ett civilsationens svar på de övergrepp som skett under andra världskriget, som hade sin grund i precis de tankar som Sveriges andre vice talman ger uttryck för. Att nationen formas av en ras, en religion, ett språk och uttrycker enfald. Efter det har vi arbetat hårt för att få nationerna att bli geografiska enheter vars uppgift är att erbjuda alla som bor där demokratiska och mänskliga rättigheter på lika villkor.

Detta fundamentala – eller som det uttrycks i första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter  - utmanas nu också från en parlamentariker som anförtrotts att som andre vice talman  vara demokratins väktare. Det är inte OK.

Det finns fyra vägar som är prövade för att hantera det växandet hotet från högerextremism och fascism.

Det första är Weimarrepubliken där socialdemokratin och högern försökte upprätthålla den traditionella konfliktlinjen och ignorera det växande hotet. Där blev det flera extraval, men resultatet känner vi.

Det andra är t ex Norge och Danmark där man bjudit in extremismen i regeringsvärmen, för att hoppas att ansvar får det extrema att bli mindre extremt. Det har istället förändrad hela samhällena i rasistisk riktning. Vi fick i Aktuellt ikväll facit för att detta har relevans också för det svenska talmansvalet.

Det tredje är en stor koalition, som leder till att oppositionen blockeras och att småpartierna gynnas på de storas bekostnad. För de partier som axlar regeringsansvaret skulle detta vara förödande – för att hantera extremismen blir det en kamp mot klockan.

Det fjärde är att som alliansen nu föreslår ändra regelverket så att minoriteter kan blockera majoritetsviljan. Detta är ungefär lika begåvat som de socialdemokrater som i region Skåne taktikröstade på Sverigedemokraternas budget för att säkra den egna budgeten i slutröstningen. Att manipulera demokratin är att direkt gå demokratins motståndare till mötes.

Det femte och oprövade vägen handlar om att söka det samarbete som är möjligt för att nå majoritet i riksdagen. Då är det vi eller moderaterna som ska vara regeringsbildare och som läget ligger idag, och med all säkerhet efter ett extraval, kommer miljöpartiet att behöva vara del av en sådan lösning.

Vi kan välja vårt förhållningssätt till miljöpartiet och som jag ser det har vi allt att vinna på att tydligt betrakta dem som ett parti till vänster och rätt mycket att förlora på att distansera oss.

Vår möjlighet att leda en regering efter det extraval som kommer allt närmare som lösning på den akuta kollapsen ligger i att tydliggöra den ideologiska skiljelinje som finns i att gå mot ett mera eller mindre jämlikt samhälle. Här delar vi vision med miljöpartiet, men vi måste driva skiljelinjen på ett sådant sätt att vi inte förstör möjligheterna till samarbete med mitten. Fokus måste ligga på sakfrågorna. Vi ska hata orättvisorna och det sönderfallande samhället mer än alliansen. Vi vill ena Sverige till ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.