+menu-

header image

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.

Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.

För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.

Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.

Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.

Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.

Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.

I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.

De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.

Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.

Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.

Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.

Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.

Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.

Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.

Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.

Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.

När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.

Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.

Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.

Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.

Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.

En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.

Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.