+menu-

header image

Den brända jordens taktik

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga. Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.

Fredrik Reinfeldts budskap om att vi måste öppna våra hjärtan – och vår gemensamma plånbok – för att ta emot fler flyktingar har både förvirrat och förgiftat den politiska debatten i valrörelsens inledning. Desperationen hos människor som riskerar folkmord i norra Irak ställs mot svenskars välfärd och fattigdomsbekämpning på andra håll i världen.

Migrationsverkets prognos om att det kan behövas ytterligare en dryg miljard till flyktingmottagande i år är i sig inget konstigt. Den typen av fluktuationer är inget ovanligt i en statsbudget i en föränderlig värld. Hans utspel har därför helt andra avsikter och utgångspunkter.

Alliansens budskap om att det inte längre finns något reformutrymme har varit tydligt under flera månader. Men det har inte tagit politisk skruv. Väljarna är medvetna om att huvudskälet till ett begränsat utrymme är de omfattande skattesänkningar som alliansen har genomfört.

Att nu spä på med förväntade ökade kostnader för flyktingmottagande är ett sätt att försöka underminera förutsättningar för de reformer som en kommande rödgrön regering vill genomföra. Det är inte ett särskilt snyggt försök att framstå som ekonomiskt ansvarstagande, men en del av det politiska spelet när vi närmar oss ett val.

Det är också ett försök att konstruera en bild av en hotfull och orolig omvärld, som om den tar gäng, brukar gynna sittande regeringar. Det är cyniskt, men skickar främst en signal om den desperation som idag finns hos moderaterna. Situationen är oerhört allvarlig i såväl Mellanöstern, som Ukraina och delar av Afrika. Men det är inte beroende på svensk valrörelse – och en rödgrön regering har alla förutsättningar att hantera denna situation med större framsynthet än den sittande regeringen.

Men att direkt ställa flyktingmottagande mot reformer på välfärdsområdet och utrymmet i det svenska biståndet är att ge en politisk gratisresa för Sverigedemokraterna. Det vet Reinfeldt. Att han ändå gör det, är ett medvetet sätt att – när han ser att alliansen omöjligt kan få ihop till en egen majoritet – se till att Sverigedemokraterna kan bli så starka att de blir verkliga vågmästare.

Det allvarliga parlamentariska läge som Reinfeldt försöker bidra till har nationen som främsta förlorare och är ett kvitto på att alliansen är förbrukad. De lämnar efter sig en statsbudget i strukturell obalans efter år av kraftfulla skattesänkningar, men föredrar också parlamentariskt kaos framför en fair och ansvarstagande valrörelse.

Att Sverigedemokraterna tog emot denna julklapp med jubel var väntat. Men alla övriga partier – inte minst alliansens småpartier – har ett ansvar att visa på att den solidaritet som ligger i att värna asylrätten inte bara är en kortsiktig kostnad, utan en långsiktig investering, i människor, för Sverige och för de drabbade länderna. Vi får inte låta oss förföras till kortsiktig cynism.

Att fly från politiskt ansvar, genom att ställa olika utsatta grupper mot varandra, är en populism som splittrar samhällen. På 1930-talet gick denna verklighetsflykt över styr i stora delar av Europa, och vi har precis haft ett Europaval som visar att denna typ av politiska farsoter inte bara tillhör historien.

I det korta perspektivet föder den också politisk kreativitet om hur biståndet kan användas som budgetregulator. Det är ett mindre problem i det långa perspektivet, men likafullt allvarligt eftersom det direkt kan ställa olika utsatta grupper och deras behov på olika håll i världen mot varandra. Det riskerar också att föra bort politiskt fokus från förebyggande till krishantering.

OECDs så kallade DAC-kriterier medger möjlighet till avräkningar för olika nationella kostnader som kan kopplas till arbete i utvecklingsländer. Alliansregeringen har, genom att de inom sig varit oense om biståndet, tänjt på dessa regler mer än någon tidigare regering, samtidigt som de upprätthållit enprocentmålet.

DAC-kriterierna utgör en yttersta gräns för hur mycket avräkningar som kan göras, men det är upp till varje regering att bedöma vad som är rimligt. Om vi använder biståndet för maximal avräkning, riskerar poängen med vårt ambitiösa enprocentmål att gå förlorad.

Grundregeln måste vara att biståndet ska gå till utveckling. Jag skulle därför hellre se att de biståndsmedel som används för flyktingmottagande tydligare hade starkare utvecklingsfokus.  Människor som flyr från krig, förtryck eller ekonomisk misär rymmer i sin person en enorm utvecklingspotential, som migrationspolitiken idag jobbar mot snarare än med.

Tänk om alla asylsökande fick möjlighet till relevant utbildning direkt efter ankomst, istället för att behöva vänta ett år i passivitet på permanent uppehållstillstånd. Och att de fick den rätten oavsett om de nekas asyl eller beviljas.

En sådan satsning skulle jag gärna se bekostad med biståndsmedel, eftersom det direkt bidrar till utveckling, i synnerhet för dem som tvingas återvända.

Politikens uppgift är att prioritera. Men att ställa olika utsatta mot varandra är en flykt från verklig prioritering. Vår främsta uppgift är att skapa samhörighet, framtidstro och bistå människor att bli delaktiga.

Den brända jorden taktik kommer bara fungera om vi låter elden få fäste i de hjärtan Reinfeldt ber oss öppna.