+menu-

header image

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov.  Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza.  Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

 

 

This entry was posted in Tro&Politik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.