+menu-

header image

Fanatismen löper amok när hoppet tänds

Vi har sett mönstret flera gånger tidigare. När det finns en smula hopp för den allt skörare fredsprocessen, slår fanatismen till och en ny våldets spiral bryter ut.

För en månad sedan skapades en palestinsk enhetsregering. Fatah, som dominerar på Västbanken, och Hamas, som styr Gaza, inledde en sedan länge efterlängtad försoningsprocess. Och till skillnad från de misstag omvärlden gjorde vid enhetsregeringen 2006, var det internationella samfundet denna gång beredda att tala med enhetsregeringen.

Här fanns en regering som kunde företräda bredden av det palestinska folket och se till att skapa förutsättningar för allmänna val, för första gången sedan 2006. För de i Israel som alltjämt tror och hoppas på en tvåstatslösning, var detta de bästa nyheterna på länge.

Några dagar senare kidnappades Gilad Shaár, Naftali Fraenkel och Eyal Yifrah. De tre tonåringarna påträffades senare döda. Israels premiärminister Netanyahu beskyllde Hamas för kidnappningen, men utan att presentera några bevis. Det öppnade för massarresteringar, flera döda och att några fanatiker kidnappade en palestinsk tonåring – Muhammed Abu Kheidr – och brände honom levande.

Den händelsen fördröjde förmodligen Israels militära svar mot Hamas i Gaza, som när den kom utlöste en våg av raketer mot Israel. Israels bombningar mot Gaza har de senaste dagarna dödat cirka 90 palestinier, många av dem kvinnor och barn. Även om inga dödsoffer har rapporterats från raketerna, sprider de skräck hos civila i hela Israel. Båda aktionerna strider mot folkrätten, eftersom de drabbar oskyldiga civila och måste med kraft fördömas.

Det är alldeles klart att det finns krafter både bland israeler och bland palestinier som inte vill se en förhandlad fred, utan bärs av fanatismens logik om att det egna perspektivet ska kunna segra på den andres bekostnad. När en strimma av hopp tändes, väcktes dessa krafter.

De som kidnappade och dödade de tre israeliska ungdomarna begick ett fruktansvärt brott. Men brott måste beivras med hjälp av polis och domstolar på ett rättssäkert sätt. Det gäller överallt, men blir livsavgörande i en konflikt där riskerna för våldsupptrappning är så stora.

Här valde Israels regering att agera militärt istället för polisiärt. Vi kan inte säkert veta om detta var ett medvetet agerande för att begrava fredsprocessen, eller ett uttryck för bristande regeringsförmåga. Vad vi vet är att Israels regering varit splittrad, och att Netanyaho beskyllts av sin utrikesminister för att vara alltför eftergiven i våldet mot Hamas och palestinierna.

Fanatikerna i denna konflikt har återigen fått dominera scenen och hoppet om en fredlig tvåstatslösning tycks alltmer avlägsen. Då är det viktigt att påminna om att detta är den plats där insikten fötts om att stjärnorna lyser starkast när natten är som mörkast.

I takt med att de fysiska förutsättningarna för en tvåstatslösning blir alltmer urgröpta, genom israeliska bosättningar och murbygge på ockuperad mark, går det att se en förändring i omvärldens syn på konflikten.

EU-ländernas tydliga uttalanden mot bosättningspolitiken, som jag berättade om häromdagen är ett uttryck för detta. Det faktum att USA är beredda att medla och därmed tala med enhetsregeringen, inklusive Hamas, är ett annat.

Israel har gått för långt, och kan inte längre räkna med det ensidiga stöd man haft från USA och ett splittrat EU som inte orkar stå upp för folkrätten fullt ut.

Det är främst Israel som har intresse av att nå en tvåstatslösning, eftersom det är en förutsättning för en judisk stat. Men en tvåstatslösning kräver ett stopp för ockupationen. Detta ser omvärlden allt tydligare. Det kommer tids nog att hjälpa en politisk majoritet också i Israel att komma till en rationell slutsats.

Problemet är att det brådskar.

 

This entry was posted in Tro&Politik and tagged , , , . Bookmark the permalink.