+menu-

header image

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud