+menu-

header image

Avvisa den moderata biståndskuppen

Den var som ormen på Kiviks marknad. Alla pratade om den, men ingen hade sett den. Regeringens biståndspolitiska plattform.

För två år sedan började dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson hänvisa till sin biståndspolitiska plattform. De svenska folkrörelserna, som bär upp det folkliga stödet för biståndspolitiken, efterlyste delaktighet och samtal om innehållet, men fick inget.

Oppositionen påpekade att om regeringen vill utveckla eller ändra på politiken, så är det lämpligt att förankra detta i riksdagen, men fick inte heller något.

De tre små partierna i alliansen, som, till skillnad från moderaterna, har en i grunden positiv inställning till bistånd, begärde också att få bli del av processen, men fick nöja sig med vaga presentationer och kom därför att bli mer av opposition än regeringsunderlag till Gunilla Carlsson.

Till slut, för att rädda bilden av regeringsdugligheten, fick Gunilla Carlsson gå. Tre månader senare kom då till slut plattformen, i slutet på januari i år. Den är på 53 sidor och i förra veckan gick remisstiden ut.

På mindre än tre veckor förväntades folkrörelser, myndigheter och expertorgan analysera och förankra synpunkter för ett politikområde som hanterar 40 miljarder kronor.

Försvaret för den bristande demokratin har från regeringen varit att det inte handlar om någon ny politik. Plattformen beskrivs som en teknisk åtgärd, för att ersätta tidigare policys och underlätta styrningen.

Det är dock få av remissinstanserna som trots den korta tiden kommer att hålla med om detta. Plattformen är ett försök från moderaterna att i elfte timmen kuppa igenom en förändring av biståndspolitiken som de själva önskar, men som det saknas parlamentariska förutsättningar och folkligt stöd för.

Plattformen byter för det första mål för politiken. När det senaste målet formulerades av regeringen, i skrivelsen om PGU 2003, fick det följande lydelse: ”Målet för det svenska utvecklingssamarbetet skall vara att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Denna formulering avser att lyfta fram fattiga kvinnor, män, flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än passiva objekt”

I regeringens plattform har målet ändrats till: ”Regeringens övergripande mål för det svenska biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.”

I ett slag försöker regeringen gå från utvecklingspolitik till biståndspolitik, från att se mottagare som subjekt till objekt, från en politisk vision om frigörelse till välgörenhet.

Skrivelsen har ett utpräglat individperspektiv. Man bortser från institutioners betydelse för att nå befrielse från fattigdom. När man pratar om mänskliga rättigheter har man reducerat dessa till civila och politiska och bortser från ekonomiska, sociala och kulturella. Fackliga rättigheter saknas helt.

Det saknas också en ordentlig analys av den globala ekonomiska utvecklingen och nya fattigdomsmönster. Huvuddelen av världens fattiga lever idag i medelinkomstländer, vilket bl a fordrar ett mer sofistikerat samspel mellan olika politikområden inom ramen för politik för global utveckling, PGU. Det ökar betydelsen av samarbete med civilsamhället, ett annat område som skrivelsen behandlat styvmoderligt.

Skrivelsen är vidare tunn vad gäller biståndets roll i konfliktförebyggande, minoritetsrättigheter, religionsfrihet, dialog mellan civilisationer och en del andra områden där Sverige traditionellt har varit starkt.

Man betonar vikten av utvärdering, vilket är bra. Men fokus här ligger på det som är mätbart i Sverige och inte i mottagarledet, vilket i sin förlängning kan leda till att vi mäter fel saker.

Man missar dessutom att se på biståndet som ett globalt fördelningspolitiskt instrument, vilket blir en allt viktigare roll för att hålla ihop samhällen i en globaliserad ekonomi.

Självklart finns det saker i skrivelsen som är OK. Men denna plattform är i huvudsak ett moderat försök att i elfte timmen försöka bakbinda en kommande regering på ett politikområde som de själva ogillar, men som de inte kommer åt i normal demokratisk process eftersom det har ett starkt parlamentariskt och folkligt stöd.

Den korta remisstiden tyder på att regeringen vill ha en riksdagsbehandling under våren. Detta bör avvisas. Det är bättre att göra om och göra rätt. Därför måste behandlingen av plattformen läggas på andra sidan riksdagsvalet

This entry was posted in Tro&Politik. Bookmark the permalink.