+menu-

header image

Häpnadsväckande timing av Läkarförbundet

Den 27 januari är Förintelsens minnesdag. Över hela världen samlas människor för att påminna varandra om de fruktansvärda övergrepp som begicks av nazisterna i den industriella utrotningen av 6 miljoner judar under Andra världskriget.

Vi samlas till minnesdagen för att hjälpa varandra och vår demokrati att se till att det frukansvärda som kulminerade för 70 år sedan inte ska kunna ske igen. Vare sig med det judiska folket eller med något annat. Folkmord hör inte hemma i vår civilisation.

Detsamma gäller den jordmån som gör folkmord möjliga. Rasism, främlingsfientlighet och förtryck av minoriteter. Den politiska drivkraften att ställa någon vid sidan av samhället.

Det judiska folket har upplevt detta återkommande i historien. Också i vårt land. Den första judiska församlingen i Sverige grundades redan 1774, men det skulle dröja ytterligare hundra år innan judar hade fullständiga medborgerliga rättigheter och fick bo var de själva önskade.

1938 införde Riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga EU gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd och försvårar och fördyrar påtagligt livet för den judiska gruppen.

I dag finns det cirka 20 000 judar i Sverige, varav 7 000 är medlemmar i någon synagoga. De är inte tillräckligt många för att i sig utgöra en prioriterad grupp ett valår. Därför är 27 januari en viktig dag. Det är en hjälp för oss andra att påminnas om hur viktigt mänskliga rättigheter är för minoriteter.

I helgen meddelade ett enhälligt etik-råd inom Läkarförbundet att man vill skärpa reglerna för manlig omskärelse. Det måste krävas medgivande från den berörde, vilket innebär att det kan tillåtas först i de tidiga tonåren.

En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för den stora majoriteten är detta att se som obligatoriskt. Denna rit sker neo-natalt.

Att Läkarförbundet vill ändra svensk lag kommer inte att förändra en mångtusenårig tradition som har stor betydelse för judars identitet och grupptillhörighet. Det kommer leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Eller så gör Israels ambassad i Sverige verklighet av den tanken man framfört om att upplåta ambassaden – och i teknisk mening israeliskt territorium – för att genomföra b´rit milah.

Oavsett vilket, vore det ett oerhört misslyckande för Sveriges anseende i världen. Det skulle nämligen signalera att vi inte önskar att judar ska kunna leva ett fullvärdigt liv i enlighet med sina traditioner och sin identitet i det svenska samhället. Det var precis så det började i Tyskland.

Jag säger inte att Läkarförbundet är antisemitiskt. Men jag vill nog hävda att de är kulturellt lomhörda och förmodligen fångna i ett förlegat religionsfrihetsbegrepp, där religion enbart ses som en privat angelägenhet.  Det behövs en insikt om att de aspekter i religion som handlar om riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären. Det är samhälleliga frågor som fordrar ett politiskt förhållningssätt. Lomhördheten bekräftas av att man väljer att offentliggöra sin slutsats i direkt anslutning till Förintelsens minnesdag.

Lika bekymrad som jag blir över Läkarförbundets kulturella tondövhet, gläds jag över integrationsminister Erik Ullenhags svar. Han avfärdar förslaget kategoriskt, med att han aldrig träffat någon man som sett omskärelse som ett övergrepp och att Läkarförbundets förslag i sin förlängning skulle innebära att också ifrågasätta barndop.

-          Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriters rätt till sina egna traditioner, konstaterar Ullenhag.

Det tydligaste uttrycket för civilisationens insikt att aldrig mer acceptera det som vi har ett ansvar för att minnas idag, är den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling för drygt 65 år sedan. I den är minoriteters rätt och religionsfrihet avgörande delar.

This entry was posted in Tro&Politik. Bookmark the permalink.