+menu-

header image

Reinfeldts sista tal i FN

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll i går kväll kraftigt försenat det svenska anförandet i FN:s generalförsamling.
Det blir han sista tal i den rollen. Den slutsatsen grundar jag inte på regeringens läge i opinionsmätningarna, utan främst på tonen och innehållet i hans tal.
Han valde konsekvent att tala om vad Sverige vill och gör. Inte vid något tillfälle om den svenska regeringen. Det är en indikation på att han höll ett tal producerat av utrikesdepartementet och FN-representationen och där den egna politiska touchen varit begränsad.
Det kan tyckas vara en kremlologisk slutsats, men som talskrivare på UD lärde jag mig att den semantiska skillnaden mellan Sweden och the Swedish Government rymmer skillnaden mellan diplomatins invanda spår och ett politiskt ledarskap.
Sveriges diplomater talar för Sverige. Det innebär att alla talunderlag från UD uttrycker vad Sverige vill. Statsministern representerar regeringen och hans viktigaste uppgift är att säga vad regeringen vill.
Skillnaden mellan ett politiskt bearbetat tal och när regeringschefen – eller utrikesministern – levererar något som representant för Sverige kan därför enkelt utläsas i om han eller hon säger Sweden eller the Swedish Government. Det är ett lackmustest av vem som främst hållit i pennan.
Ett starkt fokus i statsministerns tal var Sveriges starkas stöd för kvinnors rätt och kamp mot diskriminering av kvinnor.
Det säger han några dagar efter att han utnämnd en minister med ansvar för DO som varit drivande i organisationen Ja till livet, det tydligaste politiska utrycket i Sverige mot kvinnors fria rätt till abort.
Samma minister har också arbetat för svenskkontrakt för invandrare och röstat mot homosexuella rätt till äktenskap. Den minister som har ansvaret för att mota diskriminering har alltså på några av de viktigaste diskrimineringsgrunderna en bakåtsträvande snarare än en framåtblickande politisk kompass.
Det indikerar den betydelse som den svenska regeringen tillmäter mänskliga rättigheter och kamp mot diskriminering. Därför kan det också ses som klädsamt att statsministern i sitt sista tal till FN:s generalförsamling talar om Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter snarare än den svenska regeringens.
Flera har också hävdat att Elisabeth Svantesson borde vara diskvalificerad som minister för sin bakgrund i Livets ord och sin tillhörighet till trosrörelsen. Det är en felaktig kritik ur ett MR-perspektiv.
Jag har som religionskritiker ofta haft anledning att förhålla mig kritisk till den framgångsteologi som bär upp trosrörelsen. För mig bygger denna teologi på fundamentala missuppfattningar om kärleksbudskapet, nåd och upprättelse för de mest utsatta.
Men i ett land med religionsfrihet kan ingen individ diskvalificeras för sin tillhörighet till ett religiöst samfund. Ett samfund är ingen politisk organisation och det finns många – huvuddelen av dem inte sakpolitiska – till varför människor är med i ett samfund. Det kan handla om kulturell identitet, respekt för tidigare generationers eller makars tillhörighet, att barnen sjunger i kör o s v.
Jag är lutheran. Inte för att jag valt det eller för att Svenska kyrkan är bästa valet på en livsåskådningsmarknad. Jag är född lutheran och kommer att dö som lutheran. Det är en del av min identitet och jag har, trots många anledningar genom åren att vara kritisk både mot Luther och min egen kyrka, aldrig kommit i närheten av att vilja avsäga mig denna identitet.
Därför är jag bekymrad över den kritik som riktats mot Elisabeth Svantesson för hennes samfundstillhörighet, inte minst från egna partivänner. Den indikerar en bristande respekt för religionsfrihet, som är ett fundament inom helheten av mänskliga rättigheter.
Dessutom är det politiskt oklokt. Även om andelen socialdemokratiska röster är lågt inom trosrörelsen, så skär en sådan svepande brist på tolerans djupt in också mot andra grupper – pingstvänner, metodister, muslimer, baptister, katoliker, ortodoxa.
Totalt sett är de väljare som definierar sig som troende ungefär 17 procent, eller en miljon. En majoritet av dessa har värderingar som gör att de överväger att rösta på socialdemokraterna.
Utnämningen av Elisabeth Svantesson är ett bakslag för kvinnor, homosexuella, invandrare och andra som behöver samhällets stöd mot diskriminering. Men ansvaret för detta är inte främst arbetsmarknadsministerns, utan statsministerns. Han som för en tid sedan konstaterade att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet. Han kunde ha lagt till heterosexuella män, men då kanske det blivit övertydligt var identifikationen finns.
Därför måste fokus vara inte så mycket på att byta ut Svantesson utan att byta regering.
Nästa år kommer det svenska anförandet i generalförsamlingen att hållas ännu mer försenat. Och då hoppas jag att den som talar gör det för den svenska regeringen, även om förberedelsetiden kommer att bli knapp.
Jag ser fram emot det talet.

This entry was posted in Tro&Politik. Bookmark the permalink.