+menu-

header image

Socialdemokratisk framgång i kyrkovalet förpliktar i arbetet för religionsfrihet

En domare i London har i veckan beslutat att en muslimsk kvinna måste ta av sig sin heltäckande niqab när hon ska vittna inför hans domstol. Om hon nekar kan hon dömas för domstolstrots.

Domaren säger att han inte har anledning att betvivla allvaret i hennes religiösa övertygelse och att det heller inte spelar någon roll att den 22-åriga kvinnan började bära niqab först i maj 2012. Han inser samtidigt att hans utslag sätter nya prejudikat för religionsfriheten i Storbritannien och hoppas därför att en högre juridisk instans eller parlamentet avgör frågan. Kvinnans tro innebär att hon inte vill uppträda obeslöjad inför andra män. När hon framträtt tidigare har hon gått med på att först uppträda utan slöja inför en kvinnlig polis, så att identiteten säkrats. Sedan har hon förhörts med slöja. Nu vill domaren kunna se hennes ansiktsuttryck.

I Leipzig i Tyskland beslöt en domstol i förra veckan att tvinga en 12-årig muslimsk flicka att delta i den obligatoriska simundervisningen. Hon hade bett om att få slippa, eftersom hon, med hänvisning till sin tro, upplevde obehag att bada tillsammans med pojkar med bar överkropp.

I fjol beslöt en domstol i Köln att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till att det tillfogar allvarlig kroppsskada. Utslaget fick en lång rad läkare att vägra ingreppet, skapade stor bestörtning hos judar och muslimer och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.
multireligionJag arbetade under förra veckan några dagar tillsammans med FN:s Speciella Rapportör för Religionsfrihet, den tyske filosofiprofessorn Heiner Bielefeldt, och fick i kaffepauser möjlighet att diskutera de aktuella domarna och konsekvenserna.
Han kände samma oro över att frågor som bara kan lösas i ödmjukt samförstånd och dialog alltför ofta tvingas till brutala avgöranden i domstol där konsekvenserna, oavsett utgång, tenderar att bli fyrkantiga.

Att de europeiska domstolsutslagen så tydligt går på tvärs med och inskränker religionsfriheten, tvingades vi båda konstatera, är ett uttryck för tidsandan. Även om en majoritet av européerna är toleranta, är kunskapen om religionsfrihetens principer och behoven hos minoritetsreligioner ofta otillräcklig. Det gör det svårt att stå emot den oheliga allians som bildas mellan militanta sekularister på vänsterkanten, alltmer individfixerade liberaler och högerns islamofober. I denna allians kan de flesta hitta något att knyta an till, vilket gör det möjligt att forma även oväntade och massiva majoriteter av intolerans.

I Sverige har vi än så länge varit förskonade från allvarliga bakslag för religionsfriheten i domstolar. Det beror delvis på att vi inte har samma konstitutionella tradition som en del andra europiska länder. De viktiga utslag som kommit, t ex det s k handskakningsmålet för något år sedan i arbetsdomstolen, landade också tydligt på Europarådskonventionen för Mänskliga Rättigheter och stärkte därmed religionsfriheten.

Däremot gör vi ett misstag om vi tror att det svenska politiska klimatet väsentligt skiljer sig från andra europeiska länder. Sverigedemokraterna gjorde i helgen stora framryckningar i kyrkovalet, i huvudsak på en islamofobisk agenda.

Visserligen gjorde också vi socialdemokrater ett bra kyrkoval, inte minst genom att skapa kontrast mot Sverigedemokraterna och lyfta fram vikten av religionsdialog. Detta är en tydlig, medveten och förankrad hållning hos Kyrkomötesgruppen, vilket också bidrar till att förbättra den bild av socialdemokratin som skapades hos många muslimer under turbulensen i våras.

Även i Svenska kyrkans beslutande församlingar kommer alltså religionsfrihetens principer att debatteras. Den diskussionen påverkar också biskopar och präster. I Ekots lördagsintervju fick ärkebiskop Anders Wejryd frågan om det på religiösa grunder ska vara möjligt att få avstå från obligatorisk dansundervisning i svenska skolor.

Han började med att säga att han inte såg någon kristen grund för att få avstå, men slog sedan till med att han inte såg någon grund alls. Denna religionsfrihetskritiska hållning från ärkebiskopen är självklart ingen anpassning till Sverigedemokraterna. Däremot är det en anpassning till de ”goda människornas tystnad”. Det kostar på att ta strid för religiösa minoriteters rätt och en ledare för en bred folkkyrka måste välja sin strider.

Religionsfrihetens principer – om varje människas rätt att kunna leva ut sin tro, men också varje människas rätt att stå fri från religiös påverkan – är fundamental för att vårt framtida mångkulturella samhälle ska fungera och byggandet av en fungerande sekulär stat. Det kräver kunskap och stor varsamhet med dessa frågor i många sammanhang – domstolar, arbetsplatser, politiska församlingar och civilsamhälle.

Det finns självklart sammanhang där religionsfriheten måste stå tillbaka, t ex inför hot mot hälsa och säkerhet. Men i de flesta situationer går kollisionerna mellan minoriteters särarter och samhällets norm att lösa, utan att den enskilde ska behöva utsättas för allvarliga kränkningar. Det finns kvinnliga domare som kan hantera den typen av problem som uppstod i London. Det borde gå att ordna simundervisning enbart för flickor även i Tyskland. I den mån dansundervisning ska anses obligatorisk i svenska skolan, borde det vara möjligt att hitta en form som gör den tillgänglig för alla.

Det mandat som socialdemokraterna har erövrat i kyrkovalet knyter i denna fråga an till en lång och stark ekumenisk tradition i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har de senaste 100 åren gjort en imponerande resa från exkluderande religiös intolerans till inkluderande ekumenisk samverkan. Det är viktigt att vi socialdemokrater, också i Svenska kyrkan, står upp för religionsfriheten på ett sätt som gör att också biskopar och präster känner trygghet att ställa sig på rätt sida i denna kulturkamp.

 

läs mer om kyrkovalet här:

svenska kyrkan

DN