+menu-

header image

Ovana att se religionens roll i samhället

På Brännpunkt i Svenska dagbladet 24/4 ger sig Kjell Magnusson in i debatten omkring Socialdemokraternas ambivalenta hållning till Omar Mustafa. Han menar att Socialdemokraternas sätt att hantera Omar Mustafa visar ”bristfälliga kunskaper, inkompetens och opportunism.” Dessutom menar Magnusson att Socialdemokraternas hantering säger något om ”politikers oförmåga att tala klarspråk och ta ansvar”. Magnusson skriver: ”Framför allt illustreras på ett pinsamt sätt socialdemokratins och det svenska samhällets ambivalenta förhållande till muslimer.”

I delar av detta har Magnusson rätt. Det finns en ovana i Sverige och i socialdemokratin att se den roll religion har i det offentliga samhället. Religion är ingen privatsak. Religion är samtidigt inte heller ensam grund för värderingar eller kultur. Det är också andra sociala processer, till exempel franska revolutionen och fackföreningar, som bidragit till att utveckla svenska värderingar. Men religionerna är kollektiva strukturer och de påverkar samhället – frågan är hur socialdemokratin skall förhålla sig till religion. Vi måste ha bröd för att leva, men konst, kultur och religion för att livet skall vara värt att leva. Judendom, islam och kristendom ger djupare nivåer i livet, och inte minst för dem som nyss flyttat hit.

Magnusson anklagar också mig för att ”oreflekterat identifiera svensk kultur med universella värden utan att inse det fördomsfulla i en sådan hållning”, genom att citera min artikel i DN den 16 april där jag skrev:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA”I stället för att se styrkan i att ett muslimskt samfund i Sverige leds av en progressiv socialdemokrat – och därmed kan förändras i det som vi ser som rätt riktning – blockeras vi av att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad.”

Jag utgår i mitt citat från det faktum att svenskar bär värderingar som jämfört med världen i övrigt är mer frihetliga, individuella och post-materialistiska. Det är Magnusson och inte jag som kallar dessa värderingar universella. Jag skulle snarare säga att dessa värderingar är resultat av en unikt framgångsrik svensk välfärdspolitik som gjort individen ekonomiskt oberoende av familjen. Dessa värderingar har arbetarrörelsen lagt grunden för. Och min utgångspunkt är att de värderingar man har i hög grad beror av livsbetingelser i det land där man vuxit upp.

Min poäng är alltså att den svenska välfärden gjort att svenskars värderingar är mer frihetliga än världen i övrigt. Därför har vi mer jämlikhet än många andra länder och att hbtq-rättigheter är mer respekterade. Detta är bra värderingar. Jag och många socialdemokrater, muslimer, judar som kristna, önskar att dessa värderingar kunde bli mer universella. Men till detta krävs mer socialdemokratisk politik i många fler länder.

Men huvudpoängen med mitt resonemang var att polemisera mot de socialdemokrater som hävdade att det var oförenligt att, likt Omar, vara ledande företrädare för ett muslimskt samfund, som också rymmer andra synsätt, och samtidigt sitta i vår partistyrelse. I vår rörelse har kristna, muslimer och judar lång erfarenhet att kunna vara kritiska företrädare i två olika sammanhang, som ofta är samstämmiga, men där ibland det ena sammanhanget kan vara mer progressivt än det andra i enskilda sakfrågor.

Och när det gäller utvecklingen av mänskliga rättigheter, som utgår från FN allmänna förklaring och ständigt kodifieras i lagstiftning och internationella konventioner, finns det ingen reell orsak att vara ängslig för att dessa frågor skulle föras annat än framåt i ett fungerande demokratiskt samtal. Det är i isolering som reaktionära synpunkter kan gro, oavsett etnisk och kulturell bakgrund.

Att Omar Mustafa tvingades lämna partistyrelsen var på kort sikt ett bakslag för detta integrerande förhållningssätt och kan medföra att en del muslimer vänder oss och svenskt politiskt engagemang ryggen.

På längre sikt är jag dock hoppfull. Svenska muslimer är välorganiserade och har ett grundförtroende både för socialdemokratin och för det svenska samhället. Och svensk socialdemokrati rymmer många visa ledare som förstår värdet av ett integrerande och reformistiskt förhållningssätt, som har lärt av det misstag dansk socialdemokrati tidigare gjorde i denna fråga och som kan bygga starka relationer i den politiska vardagen.

PETER WEIDERUD

ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Artikeln är ursprungligen publicerad på svd.se