+menu-

header image

Skolverket är religionsfobiskt

I söndagens DN Debatt levererar skolverkets generaldirektör Anna Ekström riktlinjer till Sveriges skolor hur de ska förhålla sig till adventssamlingar.

Hennes besked är att adventssamlingar i kyrkan är ok, men det får inte förekomma några konfessionella inslag, som ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse”. Frågan är vad som blir kvar. Knappast julevangeliet. Och en betraktelse som tolkar in budskapets kärna om fred på jorden är tydligt utesluten.

Hur kyrkan ska förmås ställa upp på dessa avkönade samlingar, eller varför de över huvud taget ska hållas, framgår inte.

Men det som framgår med all önskvärt tydlighet är att Skolverkets generaldirektör har en mycket märklig syn på vad religion är. Hon tycks se religion som ett antal märkliga aktörer på en livsåskådningsmarknad som försöker förföra barn till sin egen märkliga åskådning.

Visst, så såg delvis den svenska religionsmarknaden ut för hundra år sedan när vi tog steget från enhetssamhälle mot religionsfrihet. Och visst finns det alltjämt grupper som aggressivt evangeliserar utifrån övertygelsen att de, och endast de, besitter den sanna vägen till Guds rike. Fundamentalism är alltid ett problem som vi måste ha mekanismer att skydda oss mot.

Det är bl a i skyddet mot dessa som vi behöver en sekulär stat. Men att som Skolverket försöka skydda samhället från allt vad religion är, är något helt annat. Det är att göra ateismen och religionsfobin till norm – också det att betrakta som en fundamentalism.

Jag är inte lutheran för att jag har valt detta som den bästa av livsåskådningar. Jag är det för att jag har fötts, vuxit upp och formats som lutheran. Jag har genom åren haft anledning att förhålla mig kritisk både till Luther och Svenska kyrkan, men inte tillräckligt mycket för att ta avstånd från denna min identitet.

I ett mångkulturellt samhälle finns många livsåskådningar och många identiteter som måste leva med varandra och berika varandra. Vägen till harmoni består inte att skala av dessa och göra dem banala, som Skolverket föreslår. Det består snarare i att lära känna varandra på djupet.

Därför är det bra att skolor går till kyrkan för att uppleva och förstå advent och jul, i dess fulla rikedom. Självklart är det viktigt att kyrkan ställer upp med en präst som förstår att han idag inte möter en homogen luthersk barngrupp, utan en spegel av ett mångkulturellt samhälle, och anpassar samlingen till detta. Misslyckas han eller hon med det, bör rektorerna ta ansvar för att räta upp eller byta kyrka.

På samma sätt är det viktigt att hela skolan går till moskén för att uppleva rikedomen i samband med offerhögtiden som firades för en månad sedan eller någon annan viktig helgdag. Och besöker synagogan vid någon judisk högtid.

Den förlegade religionssyn som Skolverket uttrycker har under senare år främst uttryckts från aggressivt ateistiskt håll av Humanisterna. Det är en fullt legitim hållning att driva för en liten intresseorganisation.

Det är också främst därifrån som kritiken mot adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan kommit. Inte från företrädare för andra religioner. Sund religiositet handlar om sökande efter livsmening och den stora majoriteten av muslimska barn uppskattar att besöka en kyrka under advent av samma skäl som den stora majoriteten av kristna barn uppskattar att lära känna en moské.

Så när Skolverket gör en udda, närmast sekteriskt, ateism till sin norm riskerar de att marginalisera sig själva. Deras riktlinjer var tänkta att hjälpa rektorer att fatta beslut, men kommer snarare att skapa förvirring.

Integrationspolitiskt banar Skolverket också väg för ett mycket märkligt samhälle, där vi istället för att bejaka varandras olikheter och djup, förväntas skala av varandra till en slags ytlig minsta gemensamma nämnare.

Det klingar lite av den hållning som Atatürk försökte införa i samband med formandet av Turkiet efter Första världskriget och som landet först under senare år, med demokratisering och närmande till EU, försöker orientera sig ur för att bli ett modernt mångkulturellt samhälle.

This entry was posted in tro & politik. Bookmark the permalink.