+menu-

header image

Mänskliga rättigheter är en odelbar helhet

I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.

Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.

I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.

Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.

WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.

Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.

Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.

Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.

Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.

This entry was posted in tro & politik and tagged , , , . Bookmark the permalink.