+menu-

header image

En öppen rekryteringsprocess kan hjälpa oss att bli i takt med tiden

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.