+menu-

header image

Från skam till skuld

Ekots och lokalradions granskning av lokalpolitikers pensionsavtal och missbruket av dessa är välkommet och kan förhoppningsvis skynda på processen med att få en förändring av rekommendationerna från SKL.

Alla partier drabbas av tappat förtroendekapital av den här typen av historier, men vi drabbas värst. Dels är vi största parti i kommuner och landsting och har därmed flest politiker på banan, dels har vi ett budskap om rättvisa och jämlikhet som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Självklart måste politiker ha rimliga villkor. Det är lätt att bli bränd som politiker och det kan vara svårt att i ett sådant läge hitta ett nytt och rimligt jobb. Därför måste det finnas rimliga avgångsvederlag. Upp till ett eller två år är, beroende på uppdragets karaktär, ingen orimlig tid.

Som debatten förs så här långt hamnar ansvaret hos den anonyma organisationen SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Kommuner säger sig följa rekommendationer och enskilda följer avtal.

Foto: Nanouh Rahajason

Foto: Nanouh Rahajason

Men Sveriges Kommuner och Landsting är en sammanslutning av de beslutande i dessa församlingar. Så självklart sticker det i ögonen hos väljarna att politiker själva har möjlighet att besluta om rekommendationer över sina egna villkor. Därför finns det ett direkt och personligt ansvar för de folkvalda som också sitter i SKLs beslutande organ.

Men SKLs rekommendationer är just också rekommendationer. Varje kommun eller landsting har själv ansvar för de villkor man avtalar om. Den socialdemokratiska kommunpolitiker som lämnade sina uppdrag för att bosätta sig på Filippinerna och lyfta pension, kommer från min hemkommun. Det skapade en ordentlig tillnyktring i partiet och hans efterträdare har idag villkor som inte gör den typen av missbruk möjliga. Det finns alltså ett ansvar i varje kommun som kan tas och utkrävas.

Självklart finns det också ett personligt ansvar. För politiker som fortsätter i andra uppdrag är det heller inget stort problem. Där är man beroende av fortsatt förtroende och anseende, vilket är det mest effektiva skyddet för att undvika missbruk.

Men för några politiker som lämnar det aktiva arbetet släpper dessa spärrar och girigheten tar vid.

Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för en sund skuldkultur har vi fått en växande skamkultur i politiken. Där är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när det upptäcks skyller vi på någon annan eller att vi följer bara avtal.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas.

Därför behöver vi föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt tas ur skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Men parallellt med detta måste vi också som parti ta ansvar för villkoren och se till att täppa till möjligheterna till missbruk. För även om de enskilda som lämnar är beredda att sälja ut den personliga hedern för de extra pengarna, är priset i form av tappat förtroende för vårt parti och politiken som helhet alldeles för högt.

This entry was posted in internt & organisation and tagged , , , , . Bookmark the permalink.