+menu-

header image

Låt nyfikenheten ersätta ängslan

Dagens Sverige förändras snabbt genom migration, gränslöshet och ett djupare utbyte av idéer. För 50 år sedan var vi unikt homogena. Idag speglar vårt eget samhälle den värld vi tidigare läste om.

Om 50 år kommer vi att vara annorlunda än idag, men det sätt vi hanterar den brytning vi nu står i, är avgörande för hur gott och rikt det framtida samhället kommer att vara, för majoriteter och minoriteter.

Att gå från upplevt enhetssamhälle till ett samhälle av mångfald är inte enkelt, och det finns idag åtminstone tre mycket olika politiska förhållningssätt, som delar och skär igenom de politiska partierna.

Sverigedemokraterna konstaterar att människor är olika, men drar slutsatsen att vi måste stoppa invandringen, förneka muslimer grundläggande rättigheter och ängsligt värna den svenska majoritetskulturen från yttre tryck och påverkan.

En sådan politik är inte bara inhuman och konfliktskapande. Den går på tvärs mot principerna för mänskliga rättigheter, bryter mot internationella konventioner och skulle förändra svenska värderingar, svensken och svenskheten på djupet och för lång tid.

I de etablerade partiernas huvudfåror finns en insikt om att isolering och konventionsbrott är en omöjlig väg. Samtidigt är förståelsen för minoriteternas behov och utsatthet långt ifrån självklar. Muslimer välkomnas, bara de inte är alltför religiösa. Judar ska ha en plats i det svenska samhället, men vi kan inte acceptera kosherslakt. Religiösa seder betraktas som något förlegat som enkelt kan överges i mötet med det moderna och upplysta Sverige.

Att försöka grovslipa av de kanter hos minoriteterna som sticker ut, och därigenom få ett lättare mångkulturellt pussel att lägga, är inte integrationspolitik, utan assimilering i relation till den svenska majoritetsnormen. Det är fel att påstå att den politiken misslyckats. I jämförelse med övriga Europa har Sverige betydligt mindre problem. Dock har assimileringspolitiken begränsningar för att nå ett mångkulturellt samhälle.

Ordet integration kommer ur samma latinska rot som integritet. Det betyder att lämna någon oskadd. Det innebär att majoritetssamhället, på mänskliga rättigheternas grund, accepterar minoriteternas rätt att leva ut sin identitet, så länge det inte går ut över andra.

I en fungerande integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället gemensamt kan utveckla en samlat högre kultur. Några minoritetstraditioner kommer då att omfattas av majoritetskulturen, som det judiska påskalammet. Andra kommer förmodligen att tolereras av majoritetskulturen, som Eid al-Fitr.

Några kommer att överges även av minoriteten, därför att de är opraktiska i en mångkulturell miljö. Behovet av att se varandra i ögonen är även i det framtida Sverige så viktigt att Burkha-klädsel blir opraktiskt i vissa arbeten eller sociala relationer. Men den insikten kan bara komma på frivillig väg och med stor tolerans från samhällets sida på mänskliga rättigheternas grund i mellantiden.

En god integrationspolitik innehåller krav och stimulans, framför allt i relation till invandrade minoriteter, att ordentligt förstå och leva i den svenska majoritetskulturen, men utan krav på att förtränga sitt ursprung.

Men det ställer också krav på majoriteten att vara nyfiken på minoriteten. Muslimer, samer eller romer kommer alltid att vara minoriteter i Sverige och beroende av den svenska majoriteten för att kunna leva ut sin kultur. När kommuner, företag eller riksdag fattar avgörande beslut, utan självklar eller direkt närvaro av dem som berörs, är de beslutande skyldiga att förstå konsekvensen av det man bestämmer.

Vi har många goda exempel på integrationspolitik, framför allt i progressiva förortskommuner. En politik som mindre fokuserar på varifrån vi kommer, utan bejakar mångfalden och tar sikte på vart vi gemensamt ska.

Dessa positiva förortserfarenheter, kombinerat med grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna och en tro på att mångfald kan ena, utveckla och berika är de viktigaste ingredienserna for en god nationell integrationspolitik.

Riksdagsledamöter behöver inte fira vare sig jul eller Eid al-Fitr. Men de har ett ansvar att förstå vad traditionerna innebär och en skyldighet att se till att de som så vill kan fira sina högtider.